Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Gruvbrytningens tekniska hjälpmedel - Borrmaskiner, av B. G. Markman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
pneumatiska bergborrmaskinen torde dess konstruktion kunna vara av intresse. Fig. 108
visar en längdgenomskärning. Den hade två cylindrar; en större, i vars kolvstång
borren var fästad, samt en mindre för borrens kringvridning och för de båda cylindrarnas
slidreglering. Borrens frammatning skedde för hand med den baktill synliga veven.
Den var avsedd att drivas med tryckluft av 2 atm. övertryck, men kompressorn i
Pers-berg kunde ej åstadkomma högre tryck än 2/3—1 atm., beroende på hastigheten hos
konstgången, från vilken kompressorn drevs.
Provningarna visade emellertid, att maskinen ej lämpade sig för de hårda
bergarterna, så att den i fråga om effekten kunde tävla med handborrningen. Då därtill kom
dryga reparationskostnader, var det tydligt, att den måste genomgå en grundlig
omkonstruktion, om den skulle kunna användas. Efter några misslyckade försök lyckades
det också byggmästaren vid gruvfältet O. Bergström att konstruera en maskin, som
jämförd med Schumanns hade betydliga företräden. De fritt liggande rörliga delarna,
som å den senare maskinen säkerligen förorsakade många driftsavbrott, voro å
Bergströms maskin till stor del borta. Slaget hade även gjorts kraftigare, och slutligen hade
uppställningen förenklats. Men ej heller denna maskin kunde tävla med handborrningen,
och så var även förhållandet med flera i utlandet under denna tid konstruerade maskiner.
I början av 1870-talet tillkommo Rya konstruktioner, och för att utröna huruvida
någon av dessa kunde lämpa sig för svenska gruvor anställdes med medel från
Jernkon-toret omfattande försök vid Dalkarlsberg i Västmanland. Bland de konstruktioner som
där provades visade sig de av svensken Schram samt amerikanarna Rand och
Inger-soll vara de för våra förhållanden mest lämpliga. Dessa maskiner voro betydligt
enklare än de förut beskrivna och kännetecknades av: att det endast fanns en cylinder, att
slidrörelsen åstadkoms utan användandet av utanför maskinen liggande delar samt att
borrens vridning skedde medelst en mycket enkel, i cylinderns bakre lock fästad
mekanism. Sinsemellan företedde de ej så stora olikheter, utan det var huvudsakligen i det
sätt, på vilket slidregleringen åstadkoms, som de skilde sig från varandra. Å Ingersolls
och Rands maskin användes en tvångstyrd slid, som omkastades av kolven medelst inuti
maskinen liggande hävarmar, under det att slidrörelsen å Schrams maskin skedde på
pneumatisk väg. Ingersoll-maskinen skilde sig dessutom från de båda andra däri att den
var självmatande, men detta visade sig ej vara någon fördel, utan den arbetade bättre
när matningen skedde för hand.
Av dessa stötborrmaskiner blev det Rands och Schrams, som sedermera efter hand
infördes vid våra gruvfält. Den ökade användningen av maskinerna medförde också
ökad erfarenhet, varav följde förbättringar, vilka avsågo ej endast konstruktionen utan
även materialet och tillverkningen. I Sverige förbättrade sålunda Granström och
Larsson Rands maskin och i utlandet arbetade den amerikanska firman Ingersoll på
utvecklingen av båda maskintyperna. De detaljer som särskilt ådrogo sig uppmärksamheten
voro slidrörelsen och anordningen för borrens fästande vid kolven. Slidrörelsen, som
är av den största betydelse såväl för maskinens gång som för slitaget, utbildades i de från
början inslagna riktlinjerna, nämligen i en tvångstyrd och en luftstyrd typ. Den förra (fig.
109) benämndes i Sverige allmänt för Rands och den senare (fig. 110) för Ingersolls typ.
Den andra viktiga detaljen var anordningen för borrets fästande. Borrombytena måste
gå fort, samtidigt som borren under arbetet ej fick skaka loss. Den vanligast använda
konstruktionen visas i fig. 111. Kolvstångens framända är utsmidd till ett huvud med ett
centralt hål för borren samt ett spår och två bulthål för en kil jämte bygel. Å figuren
visas även en hylsa, vilken var indriven i kolvhuvudet för att upptaga nötningen genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
