Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Gruvbrytningens tekniska hjälpmedel - Borrmaskiner, av B. G. Markman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
De konstruktiva detaljer, som vållade de största svårigheterna, voro borrens fästande
vid maskinen samt anordningen för vattenspolningen. På Leynermaskinen användes
en borr med anslag, som stödde mot framkanten av den roterande borrhylsan, och
vattnet inleddes medelst ett genom hela maskinen gående centralt rör, vilket utmynnade
i borrens hål. Då denna anordning för vattnets inledande i hög grad komplicerar
maskinen, försökte man inleda vattnet från sidan av maskinen eller borren, och i Sverige ha
under de sista åren utbildats de i fig. 122 visade två olika konstruktionerna. Mellan
dessa finnas två mycket stora principiella skillnader. Å den högra slår kolven direkt
å borren, som är utförd av runt borrstål samt har en särskilt utsmidd nacke. Å den
vänstra slår kolven på en dyna, som förmedlar slaget till borren, vilken är utförd av
6-kantigt borrstål, utan någon uppstukad nacke. Anledningen till dessa olika
konstruktioner är, att man vill undvika få in vatten i maskinen samt önskar minsta möjliga
bearbetning å borren. Vid den förra konstruktionen erhållas kraftigare slag, men
större bearbetning å borren samt en lös hylsa för vattenspolningen, vid den senare
åter fås mindre kraftiga slag, men enklare borr och inga lösa delar.
Fig. 122. Olika metoder för vattnets införande i borren.
Till belysande av teknikens utveckling kan nämnas, att då man 1905 för hand
borrade 0.5 m/tim, borrade man 1908 med hammarborrmaskin 1.46 m/tim samt 1923 ej
mindre än 3.49 m/tim. Dessa effekter avse bruttotid och hava erhållits vid en svensk
gruva med så nära som möjligt lika bergarter och förhållanden under jämförelsetiden.
Roterande borrmaskiner. Å alla stötborrmaskiner samt en del
hammarborrmaskiner vrides borren omväxlande med att den stötes mot berget eller
ut-sättes för slag, men vid de roterande borrmaskinerna tryckes borren mot berget
samtidigt som den försättes i roterande rörelse. En representant för denna typ är
diamantborrmaskinen, men då denna ej fått användning för borrning av hål för bergsprängning
beskrives den ej här. Den viktigaste av de roterande borrmaskiner som använts för
bergsprängning är den hydrauliska maskin, som konstruerades av Brandt på 1870-talet.
Brandt använde för åstadkommandet av ett borrhål ett stilla verkande hydrauliskt
tryck, medelst vilket borren pressades med så starkt tryck mot berget, att dettas
hållfasthet överskreds, så att detsamma sönderkrossades. Borrens tänder förmådde
följaktligen intränga i berget redan vid ett försiggående stilla tryck, och när sedan borren
försattes i långsam rotation, avbrötos de mellan tänderna befintliga uppstående
bergpartiklarna, så att ett grovkornigt borrmjöl erhölls.
Borren bestod av ett rör med 80 mm:s yttre och 62 mm:s inre diameter samt var
försett med tänder av härdat stål. Den trycktes mot berget med ett tryck av
4 000—7 000 kg samt kringvreds med en hastighet av 5—6 varv pr min. Maskinen vägde
120 kg. Det mest betydande arbete, till vilket denna maskin använts, var för drivande
av riktorterna för den 19 770 m långa Simplontunneln, som drevs åren 1898—-1905.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
