Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Metoder för fyndigheters tillgodogörande, av H. Carlborg - Metoder för brytning av bergmalmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
METODER FÖR BRYTNING AV BERGMALMER.’
287
Utom bergstöd, är det ofta erforderligt att anbringa stöd av timmerstockar, s. k.
stämplingar, (s. 312) mellan häng- och liggväggarna för att stödja förefintliga lossniga
partier. Där gruvväggarnas hållfasthet är dålig, måste ibland betydande arbete
nedläggas på sådan förstämpling med timmer, särskilt där malmens lösa beskaffenhet gör
att bergstöden ej bliva hållbara. Vid Dalkarlsberg i Örebro län måste man innan
pall-brytningsmetoden övergavs sysselsätta arbetsmanskapet därmed 8 månader av året,
så att egentlig malmbrytning kunde äga rum endast under de återstående 4. I de numera
italienska kvicksilvergruvorna vid Idria i Krain, som upptäcktes och började brytas
1497, användes till slutet av 1500-talet brytning i öppna rum med timmerförstämpling.
Dessa vidlyftiga förbyggnader råkade sedermera tvenne
gånger (1803 och 1845) genom självantändning i brand,
för vars släckande pumpningen måste inställas och hela
gruvan sättas under vatten i flera veckor.
Frånsett Gällivare, Kiirunavaara och Grängesberg
bröts ännu 1898 c:a 85 % av all svensk järnmalm enligt
denna metod, som emellertid numera här i landet fått
avsevärt minskad betydelse.
Även vid pallbrytning under jord kan man använda
en liknande metod som den i fig. 261 åskådliggjorda
dag-brytningsmetoden, i det att man anordnar pallarna i båda
fältriktningarna kring lodräta tappschakt, som nedtill
utmynna i utfraktsorten till schaktet.
En s. k. pélarbrytning i öppna rum utan igensättning
användes i de stora järnmalmsfyndigheterna i Lothringen
och Luxemburg, de s. k. minetteförekomsterna, som för
Mellaneuropas järnindustri äro av så ofantlig betydelse.
Principiellt skiljer sig icke metoden, fig. 265, från pelarbrytningen
vid stenkolsgruvorna, som närmare beskrives på annat ställe; likheten sträcker sig
ända därhän, att malmen till stor del uttages medelst förskrämning och blott delvis
medelst sprängning, varför beträffande dess utförande hänvisas till beskrivningen
av stenkolsbrytningen. Minetteformationen har en tjocklek eller mäktighet av
normalt c:a 20 m, undantagsvis 60 m, och stupar vanligen ytterst litet, vanligen
2°—4° och blott sällan 7° från horisonten. Hela formationen är dock icke brytvärd;
de särskilda malmlagren hava en mäktighet av 2—4 m, eller undantagsvis upp
till 7 m, och inom olika områden växlar antalet sådana lager från ett till fyra ovanför
varandra. Järnhalten är i de nu brutna lagren oftast 30—35 %, sällan 40 %, således
jämförelsevis låg, men malmens kvalitet höjes därav att den är kalkhaltig, vilket är
fördelaktigt för smältningen.
Brytningen av minettemalm var före 1914 i Tyskland 20, i Luxemburg 10 och i
Frankrike 15 miljoner ton; numera äro ju de forna tyska gruvorna under fransk
stats-överhöghet. Tillgången av brytvärd malm beräknas i allt till c:a 5 miljarder ton.
Vid tillgodogörandet av mycket mäktiga malmer är det ur säkerhetssynpunkt ej
möjligt att vid pallbrytning i öppna rum uttaga pallarna till malmens hela bredd, vadan
man, särskilt i äldre tider, tillgrep s. k. ort- och pélarbrytning i etager. Falu gruva
erbjuder ett exempel härpå, liksom de äldre delarna av Rio Tinto i Spanien, Agordo i
Venetien, Rammélsberg i Tyskland, en mängd bergsaltgruvor m. fl. Fig. 266 visar ett
tvärsnitt eller en s. k. tvärprofil av Falu gruva, av vilken framgår, att sedan det blivit
Fig. 265. Pélarbrytning i en
minettegruva, Lothringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
