Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Metoder för fyndigheters tillgodogörande, av H. Carlborg - Brytningsmetoder för stenkol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRYTNINGSMETODER FÖR STENKOL.
297
Brytningsmetoder för stenkol.
Av lämplighetsskäl inräknas under benämningen stenkol i detta sammanhang icke
endast de egentliga stenkolen utan också antracit och delvis även brunkol. Utmärkande
för samtliga fyndigheter av dessa ämnen är nämligen ett i stort sett likartat
förekomstsätt, som kan härledas från i vissa hänseenden överensstämmande uppkomstbetingelser.
Vad som ur brytningsteknisk synpunkt först och främst utmärker
stenkolsfyndig-heterna är deras förekomst i flötser, d. v. s. i form av horisontala eller föga stupande
lager av stora dimensioner i horisontalled men med jämförelsevis liten, ehuru ganska
konstant mäktighet. Flötserna äro mången gång ej avsevärt förorenade av främmande
inlagringar och hava mestadels en mäktighet av 1.5 å 2.5 m, men ej sällan innehålla de
utom kol även skikt och lager av leror, sandsten o. d., såsom närmare framgår av
föreliggande arbetes geologiska del. Särskilt de äldsta kolförande formationerna, i vilka
bl. a. antraciten anträffas, kunna hava varit utsatta för starka bergskedjébildande
krafter, varigenom uppkommit intensiva veckningar och förkastningar, som vid
gruvbrytningen förorsaka besvärligheter.
Stenkol kunna hava olika, sinsemellan ganska mycket avvikande kvalitet.
Antraciten är ett mycket hårt kol, som har metallisk glans och blott med svårighet kan
antändas. Den brinner med kort låga och efterlämnar föga aska. Efter förhållandet vid
upphettning skiljer man ifråga om egentliga stenkol mellan magra eller sandkol, som ej
baka ihop sig och giva en sandliknande aska, sinterkol, vilkas aska sintrar samman, samt
fettkol, som vid förbränningen smälta och baka ihop sig. Sandkolen, till vilka även
antracit kan räknas, kunna således icke användas till koksning, sinterkolen giva en lucker,
föga hållbar koks, medan fettkolen äro bäst för koksframställning. Sand- och sinterkol
äro lämpligast för eldning under ångpannor och för hushållsändamål, medan fettkolen,
förutom till koksframställning, särskilt väl lämpa sig för gasberedning samt äro omtyckta
som smideskol. De gasrikaste sorterna kallas också gaskol. Även brukar man skilja
kolen i lång- och kortflammiga, av vilka de senare blott förekomma bland sandkol,
medan de förstnämnda kunna tillhöra samtliga de ovannämnda sorterna. Efter yttre
kännetecken brukar man skilja på glanskol och mattkol. De förra hava djupsvart färg, och,
som namnet antyder, livlig glans, äro mycket spröda och förklyftas i allmänhet
vinkelrätt mot skiktytorna, så att kubiska stycken bildas; till glanskolen i vidsträcktare
bemärkelse hör även antracit, vars färg dock är gråsvart. Mattkolen äro grå-brunsvarta,
föga glänsande, klyvbarhet saknas, och brottet är mussligt.
De i kolgruvor använda brytningsmetoderna äro ort- och pélarbrytning (tyska
Pfei-lerbau, eng. room-and-pillar method) samt linje- eller väggbrytning (ty. Strebbau, eng.
longwall method).
Som exempel på det första förfarandet skall efter dr E. Erdmann närmare
beskrivas den vid Höganäs stenkolsgruvor i Skåne använda ort- och pélarbrytningsmetoden med
igensättning. Från schaktet drives i flötsen åt vardera sidan en horisontal ort, som kallas
schaktort. Vinkelrätt mot denna eller, om flötsen stupar starkt, i spetsig vinkel drivas
delnings- eller diagonalorter (längst nedtill å fig. 274) på 150—180 m avstånd från
varandra. Från delningsorterna utgå pelarorterna (rakt uppåtriktade å bilden)
parallellt med schaktorten och på 50 å 70 m avstånd från varandra. Sedan det från schaktet
åtkomliga fältet blivit på nämnda sätt uppdelat i stora pelare (vid schaktet Gustav Adolf
50 å 80 m breda och 50 å 80 m långa), begynnes pelarnas utbrytning längst bort från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
