Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - De utvunna malmernas och stenkolens mekaniska behandling, av G. Bring och H. Carlborg - Anrikningsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MEKANISK BEHANDLING. ANRIKNINGSMETODER.
407
En annan härdtyp representeras av planstöthärdarna, av vilka fig. 392 visar en
ut-föringsform konstruerad av Bartsch. Själva härden är ett rörligt, ändlöst gummiband,
löpande över tvenne rullar. Det är i längd- och rörelseriktningen närmelsevis horisontalt
men lutar något vinkelrätt däremot, d. v. s. rullarnas axlar äro svagt lutande. Pulpen
påmatas utefter ena kanten, längst upp till vänster å fig. Gråberget nedsköljes genast
utefter härdbandets motsatta sida, medan mellanprodukterna röra sig långsammare i
lutningsriktningen och nedspolas med särskilda strilanordningar. Slig- eller malmkornen
slutligen bli kvarliggande på bandet och medfölja detta över rullen, då de nedfalla
i en behållare. Rullarna och bandet äro upphängda i 4 stänger, så att de med en till
vänster synlig anordning kunna givas en fram- och återgående, stötande rörelse med
uppgift att underlätta de specifikt tyngre kornens nedsjunkande mot bandets yta.
Härdbandets lutning brukar vara ställbar under gången. Även av planstöthärdar
finnas en stor mängd olika utföranden, av vilka den mest bekanta torde vara Frue
Vänner.
Dessa härdar äro särskilt lämpade för behandling av finkornigt gods, under det att
skakborden huvudsakligen användas för grövre, dock hittills mera sällan för korn över
1 mm.
Våtanrikningen är den äldsta anrikningsmetoden, som användes redan under
Antiken, och den försvarar ännu framgångsrikt sin plats, ehuru den i vissa specialfall
avlösts av andra metoder. Endast flotationen har vad beträffar kvantiteten behandlat
rågods kommit upp till siffror av samma storleksordning. Särskilt har den lämnat goda
tjänster vid anrikning av det finkornigaste materialet, vadan framför allt rundhärdarna
nu börjat få minskad användning. I Sverige överträffas den dock i betydelse av den
magnetiska anrikningen, vilket beror på att vår gruvindustri huvudsakligen är inriktad
på tillgodogörandet av magnetiska järnmalmer.
Magnetisk anrikning. Kring en magnet förefinnes som bekant ett magnetiskt fält,
vilket man brukar föreställa sig i form av magnetiska kraftlinjer, gående från magnetens
nordpol till dess sydpol och representerande den magnetiska kraftens riktning. Fältets
styrka kan man tänka sig representerat av antalet kraftlinjer på ytenheten i ett mot
linjerna vinkelrätt tvärsnitt. Om man inför t. ex. en mineralpartikel i det magnetiska
fältet komma kraftlinjerna att passera genom densamma; den har magnetisk
permea-bilitet, såsom för övrigt alla kroppar. Men olika mineral förhålla sig på olika sätt, i det
en del så att säga draga till sig kraftlinjerna, så att fältet blir mera koncentrerat och de
själva ställa in sig i kraftlinjernas riktning. Dessa mera permeabla kroppar kallas
para-magnetiska eller, om de hava denna egenskap i särskilt hög grad, ferromagnetiska, efter
det ämne, som har största permeabiliteten, nämligen järnet. Andra ämnen åter skingra
kraftlinjerna och ställa in sig med längdaxeln i rät vinkel mot dem. Dessa kallas
diamagnetiska. De förstnämnda äro de, som vanligen pläga kallas magnetiska och dragas
till en magnet, de senare, som vanligen kallas omagnetiska, bortstötas av starka
magne-ter, ehuru med ojämförligt mycket mindre kraft än de förra attraheras.
Ferromagne-tiska eller starkmagnetiska mineral äro magnetit, magnetkis, ilmenit, kromit, franklinit
och marmatit. Det inträffar ibland att magnetit har permanent magnetism, d. v. s. att
en bit därav själv är en magnet med nord- och sydpol. Svagt magnetiska äro järnspat,
järnglans, limonit, granat, volframit, monazit m. fl., bl. a. åtskilliga som gångartsmineral
uppträdande järnhaltiga silikat, t. ex. glimmer, hornblände och augit samt dessutom
svavelkis m. fl. Vissa svag- eller omagnetiska mineral kunna genom röstning överföras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
