Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Stenindustrien, av H. Carlborg - Stenindustriellt använda bergarter - Stenindustriella arbetsförfaranden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468
FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
Marmor har i hela det europeiska kulturområdet sedan mycket lång tid tillbaka
haft vidsträckt användning som dekorations- och skulptursten. Dess viktigaste
produktionsområden äro Norditalien, Belgien, Frankrike (framförallt i Pyrenéerna),
Grekland, Sydtyrolen, Lahnområdet, Salzburg, Schlesien, Thüringen och Karstplatån. Även
i nordliga Norge ha ej obetydliga kvantiteter brutits. Det finnes också en otalig mängd
olika marmorarter, som erhållit sitt namn efter fyndställen, såsom Pentélikon, Jaumont,
Carrara, efter användningssättet, t. ex. Napoleonsmarmorn i Napoleon Bonapartes
sarkofag i Invaliddomen i Paris, eller efter färgen, t. ex. bianco, blanc (vit), rosso (röd),
incarnato, incarnat (köttröd), turchino, bleu (blå), onyxmarmor (vanligen randig, starkt
färgad, genomlysande). Mest känd torde Carraramarmorn från Carrara i norra Toscana
i Italien vara, som ej endast under många århundraden för att ej säga flera årtusenden
varit den förhärskande statymarmorn, utan även använts i arkitekturen, för
bordsplattor o. d. Den utmärker sig genom sitt jämnkorniga, fina gry, sin snövita, skimrande
glans, sin genomskinlighet och sin lätthet att bearbetas. I trakten finnas emellertid
också färgade marmorarter, t. ex. brecce violette från Serravezza med vita, gula, blå och
grå brottstycken i violett grundmassa och många andra med varierande utseende.
Äténs Äkropolis, Theseustemplet m. fl. namnkunniga byggnadsverk äro uppförda
av marmor från Pentelikon vid Atén, men detta och flera andra grekiska
marmorbrott lågo länge öde, tills de på senare årtiondena ånyo börjat bearbetas. Den
berömdaste antika statymarmorn var kanske den från ön Paros ibland Kykladerna,
som bl. a. användes av Fidias och Praxiteles, det antika Greklands förnämsta
bildhuggare.
Kalktuff, ett slags kalksten, som avsatts ur rinnande vatten, särskilt kalkhaltiga
källor, får ibland, när den förekommer i större samlade massor, användning som
bygg-nadssten. Dit hör travertinen från brott nära Tivoli utanför Rom i Italien, med vilken
många av både det antika och det moderna Roms praktbyggnader äro beklädda, t. ex.
Colosseum och S:t Peterskyrkan. Stenens antika namn var lapis Tiburtinus, av vilket
det ovan anförda antages vara en förvrängning. På senare tid har den t. o. m. fraktats
över Atlanten i stora mängder för att pryda väggarna i en del av den kolossala
Penn-sylvaniastationen vid 7:e Avenyn i New York.
Stenindustriella arbetsförfaranden.
Stenbrotts anordnande. De stenindustriellt användbara bergarternas lösbrytning
skiljer sig i flera avseenden från malmbrytningen. Vid den senare är huvudsaken, att
det mesta möjliga av malmen tillgodogöres så långt det kan ske med bibehållen
god ekonomi, och formen på det lösbrutna berget är av mindre betydelse; snarast vill
man hava styckena av ej alltför stor volym och tyngd, samtidigt som överdriven bildning
av finare mull och stoft undvikes. Inom stenindustrien däremot är målet i de flesta fall
erhållandet av regelbundet formade, ofta mycket stora block eller åtminstone stycken,
som genom sin form äro särskilt lämpade för den efterföljande bearbetningen. Detta
sammanhänger givetvis därmed, att malmerna, liksom även en mängd andra
mineralämnen, t. ex. fältspat, kvarts, till stor del kalksten o. s. v., som nämnts brytas på grund
av sina kemiska egenskaper, under det att ur stenindustriens synpunkt de fysikaliska
egenskaperna äro de viktigaste, d. v. s. huvudsakligen formen, hållfastheten och
utseendet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
