Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Stenindustrien, av H. Carlborg - Stenindustriella arbetsförfaranden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STENINDUSTRIEN. STENINDUSTRIELLA ARBETSFÖRFARANDEN.
471
pallgångar över varandra bliva onödiga, och vid brytning i liten skala arbetar man helst
på så få nivåer som möjligt för att underlätta utfrakten.
När stenen ej har några bestämda förklyftningssprickor, såsom fallet ofta är med
t. ex. sandsten och marmor, kunna pallgångarna väljas mera med hänsyn till att erhålla
lätt utfrakt av produkten. När bottengångarna ej äro horisontala går man helst mot
lutningen, d. v. s. så att pallarnas översidor luta nedåt och utåt, men när detta ej går
för sig kan man, ehuru brytningen då ej blir lika fördelaktig, också anordna »sågtandade»
pallar enligt fig. 457. Huru skiffer brytes visar fig. 458 från Förenta staterna.
För-skiffringsplanen gå ungefär horisontalt, och som synes avskäras pallarna i
längdriktningen genom lodräta snitt, varigenom lossandet av skifferpackorna genom kilning
utefter de horisontala förskiffringssprickorna underlättas.
Vid brytningen uppstår vanligen en betydlig mängd avfall, som på vissa ställen
kallas skrävel och vars disposition ofta kan vara svår. Om det avlastas planlöst kan
det lätt bliva till stort hinder för stenfyndighetens fortsatta exploatering. Ibland
till-godogöres detsamma efter krossning och sållning till skärv av olika storlekar såsom
väg-material och för framställning av betong.
För de lösbrutna stenblockens förflyttning och lastning på utfraktsvagnar
användas vanligen ett antal stora kranar (fig. 459).
Stenens lösbrytning. Stenens lösbrytande från moderklyften kan ske på flera
sätt, nämligen genom brytning med spett, brytstång, spetshacka och kil, genom
sprängning, kilning, förskrämning eller sågning.
Det förstnämnda sättet är givetvis ej tillämpligt annat än där berget av naturen
är i hög grad sönderklyftat, t. ex. vid vissa porfyrer med plattformig avsöndring, vid
de pelarformigt sönderfallande basalterna eller vid vissa kalkstenar (fig. 460).
För sprängningen, som vanligen utföres på ungefär liknande sätt som redan
beskrivits i fråga om gruvbrytningen, använder man i regel de mindre brisanta sprängämnena,
som så att säga verka mera sakta skjutande än stötande och därför ej i så hög grad
sönderdela det lössprängda i smärre, oregelbundna stycken. Dynamiten förstör f. ö. stenen
närmast hålet, bl. a. genom att förorsaka smärre s. k. skottsläppor, d. v. s. små, nästan
osynliga remnor, vadan åtminstone för sten, som skall poleras, krut måste användas
vid sprängningen. Skotthålen placeras med noga aktgivande på bergets naturliga
för-klyftning, som i mesta möjliga mån tages till hjälp. För att ej i onödan spränga sönder
och förstöra blocken kan man, såsom skedde bl. a. vid porfyrverket i Älvdalen, gå till
väga på följande sätt. Hålet gjordes ända till 7 m djupt och genom upprepade
skjutningar med svaga laddningar utan förladdning bragtes de naturliga släpporna att öppna
sig. Därefter sköts ett kraftigare skott med förladdning, då blocken helt skildes från
varandra och kunde lösbrytas med spett och brytstänger. Där man vill utvinna stora
stycken och tunna plattor, kan sprängningen överhuvudtaget ej komma till
användning annat än för bortskaffandet av odugliga bergartspartier och för utsprängande av
angreppsytor för i det efterföljande beskrivna förfaranden.
Kilningen tillgår så att kilar indrivas utefter de naturliga sprickytorna eller i raka
linjer i riktningen för klå vet, d. v. s. de ytor utefter vilka bergarterna lättast låta klyva
sig. I vissa fall, t. ex. i fråga om en del väl skiktade täta kalkstenar, kunna kilarna
indrivas direkt i de naturliga sprickorna, men i allmänhet måste man för att giva kilarna
angreppspunkter först anordna fördjupningar i stenen, antingen en sammanhängande ränna
eller en rad borrhål, en s. k. kilsöm, av större eller mindre djup. I vissa fall ersättas de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
