- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / IV. Gruvväsen och metallurgi /
503

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Inledning - Järnmalmer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

INLEDNING. JÄRNMALMER.

503

Bönmalmerna förekomma bl. a. i Tyskland, Holland, Frankrike, England,
Ryssland och Förenta staterna. Även i Skåne vid Höganäs förekomma lager av bönmalmer,
vilka utmärka sig för svavel- och fosforrenhet.

M i n e 11 e r, i vilka järnet förekommer bundet till syre och väte i ett förhållande,
som närmast kan uttryckas genom formeln Fe2O3 • 2H>0, utgöra en omvandlingsprodukt
av karbonatmalmer. Deras färg varierar, allt efter huru fullständigt omvandlingen
har skett, från gröngrått eller grönbrunt till rödaktigt eller nära svart.

Dessa malmer äro fattiga och hålla vanligen ej mer än 25—40 % järn, men de äro
särdeles lättreducerade, varjämte deras brytning kan ske för relativt låga kostnader.
Minetterna, som förekomma i synnerligen betydande lager inom ett område, omfattande
Lothringen, Luxemburg och östra Frankrike, äro mycket fosforrika, varför de förr
an-sågos vara värdelösa. Efter de basiska bessemer- och martinmetodernas införande hava
de emellertid fått en mycket stor betydelse.

Man särskiljer tvenne varieteter av minettmalmer: en röd minett, hållande mycket
kiselsyra, samt en grå minett, där gångarten huvudsakligen utgöres av kalk. Genom
att på lämpligt sätt blanda dessa båda malmsorter kan man lätt få en engående
beskickning.

Sjö- och myrmalmer, järnockror, som äro hydratmalmer av typen
Fe2O3 • 3H2O + Fe2O3 • 2H,O, hava bildats samt bildas ännu i våra dagar genom
oxidation av i vatten löst järnkarbonat. I kolsyrehaltigt vatten är nämligen järnkarbonatet
något lösligt under bildande av surt järnkarbonat. Ur en sådan lösning, sådan den
förekommer i sjöar och myrar, där järnhaltiga källor utrinna, utfälles genom oxidation
ferri-hydrat, som avsätter sig som ett brunt slam. Sjömalmerna, som förekomma i form av
grus, innehållande runda korn av upp till nötstorlek samt bönformade eller
penning-liknande utfällningar, uppskrapas från sjöarnas botten. Myrmalmerna, som antingen
hava en gyttjig konsistens eller uppträda i mindre eller större hårdnade stycken, bilda
lager, vilkas mäktighet sällan överstiger 1/2 meter, ehuruväl ytutsträckningen kan vara
mycket betydande. De framgrävas medelst hacka och spade. Dessa malmer äro således
lättåtkomliga, och som de därtill äro mycket lättreducerade samt förekomma i de flesta
av våra landskap, voro de synnerligen lämpliga för den järntillverkning, som bedrevs
under de äldre skedena av vårt lands järnhantering.

Såväl sjö- som myrmalmerna hålla vanligen avsevärda mängder fosfor. Järnhalten
brukar variera mellan 30 och 45 %, dock förekomma dylika malmer, som hålla c:a 52 % Fe.

Förutom i Sverige förefinnes sjömalm i riklig mängd i Finland. Myrmalm förekommer
i stor utsträckning i norra Tyskland, Holland och Ryssland samt i Förenta staterna och
Kanada. På grund av sin höga fosforhalt har denna malm i Tyskland fått vidsträckt
användning som tillsats vid tillverkning av thomastackj ärn.

Järnrika avfallsprodukter, som funnit användning1 vid järntillverkning^en. I
Sverige, där järntillverkningen huvudsakligen inriktats på framställning av
kvalitets-tackjärn, måste man vara försiktig vid bestämmande av masugnsbeskickningarna,
varför svavel- och fosforrika materialer vanligen ej uppsättas på masugnarna. Järnrika
avfallsprodukter spela av denna anledning endast en underordnad roll för svensk
mas-ugnsdrift. Det är egentligen blott hammarslagg, valssinner och g 1 ö
d-s p å n, som blivit använda; på senare tid hava dock även vissa fosforhaltiga slagger
utnyttjats vid blåsning av tackjärn för basisk bessemer och basisk martin. Helt
annorlunda ställa sig däremot förhållandena i utlandet, där järnhaltiga avfallsprodukter med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Oct 2 00:03:33 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/4/0515.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free