Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Framställning av tackjärn - Träkolsmasugnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
570
JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
lande resultat nödvändigt, att man höll en låg temperatur i ugnen, ty steg temperaturen
för högt, erhölls en sämre kvalitet, beroende på att i malmen varande föroreningar delvis
utreducerades och kvarstannade i järnet; särskilt gällde detta fosfor, som vid låg
temperatur däremot gick i slaggen. Dessutom medförde en högre temperatur, att man erhöll
järnrikare slagg och således mindre utbyte av malmen.
Som de för de direkta metoderna erforderliga rena och goda malmerna ju endast
förekomma i relativt ringa mängd, innebar införandet av masugnsprocessen ett stort
framsteg, emedan härigenom de stora förekomsterna av andra mera svårsmälta och ej
så rena malmer kunnat komma till användning för fyllande av den oerhörda och
ständigt växande efterfrågan på järn, som kännetecknat en senare tid.
Driften vid styck- och osmundugnarna utvecklade sig i sådan riktning, att den så
småningom av sig själv övergick till masugnsdrift. Vad som härvid var av den största
betydelse, var införandet av vattendrivna blåsbälgar. Förut hade man, om ej lämplig
malm kunde anskaffas, stött på vissa svårigheter vid tillverkningen. Om sålunda malmen
var järnfattig, fick man oproportionerligt stor slaggmängd, och var den svårsmält, kom den
oreducerad ned till forman och en stor del av järnet gick i slaggen. Denna senare
olägenhet kunde hjälpas genom användande av kraftigare bläster, och sådan kunde fås genom
att man för bälgarnas drivande använde vattenkraft. Härvid erhöll man dock gärna, såsom
förut påpekats, en del av järnet i flytande form, och ju större man gjorde blåsbälgarna,
och ju hastigare man drev dem, desto mera ökades också den järnmängd, som erhölls i
flytande form. Detta järn, som efter stelnandet var mycket skört samt vitt i brottet —
i själva verket utgjordes det av helvitt tackjärn — ansågs till en början för fullständigt
värdelöst och kastades på slagghögen, men så småningom lärde man sig att tillvarataga
detsamma genom att sätta upp det igen på ugnen tillsammans med nästa beskickning,
varigenom utbytet blev större.
Senare började man även utnyttja tackjärnet direkt, i det man, som förut omnämnts,
behandlade det i slagghärden tillsammans med de upphuggna delarna av järnsmältan.
Härvid visade det sig, att tackjärnet så småningom förvandlades till mjukt och smidbart
järn, samt att enligt detta förfaringssätt något kol sparades.
Nästa steg i utvecklingen var, att man började järska tackjärnet, d. v. s. nedkola det
till smidbart järn utan tillsats av mjukt järn.’ Man gjorde därvid den erfarenheten, att
på samma gång som järnutbytet blev större, minskades kolåtgången, vartill kom, att
produkten blev av jämnare beskaffenhet än det järn, man förut kunnat framställa. När
man sålunda lärt sig inse fördelarna av att vid framställningen av smidbart järn gå
omvägen över tackjärn, blev följden den, att man vid smältningen sökte’ erhålla så mycket
flytande järn som möjligt för att sedan färska det i en särskild härd. Den antydda
utvecklingen har varit av en oerhörd betydelse icke blott därigenom, att den ledde fram till
masugnsprocessen, utan även därigenom, att tackjärnets efterbehandling i slagghärden gav
upphov till de senare använda härdfärskningsmetoderna samt att man genon den närmare
bekantskapen med tackjärnet och dess egenskaper så småningom lärde sig att av
tackjärn framställa gjutna föremål.
Då man väl fått klart för sig fördelarna av att framställa järnet i flytande form samt
börjat driva ugnarna i överensstämmelse med denna erfarenhet, fann man, att ett gott
resultat lättare kunde ernås, om vissa mindre ändringar i ugnarnas konstruktion
före-togos. Sålunda gjorde man styckugnarnas smältrum mindre, varvid forman flyttades
något längre ned, så att avståndet från bottnen till forman, som förut varit 14 tum, nu
ändrades till 12 tum. Härigenom erhöll man en högre temperatur såväl i smältrummet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
