Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Välljärnsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
628
JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
Fig. 626. Staffordshire puddelugn.
att de antogo avrundad form, varpå starkaste hetta pådrogs för att i görligaste mån
smälta bort den i puddelbollarna varande slaggen. Bollarna uttogos därpå en i sänder
och fastvälldes av smeden vid en på förhand till vitvärme upphettad c:a 20 mm grov
järnstång, som skulle tjänstgöra som handtag. Puddelbollen utsmiddes härefter till en
kolv av c:a 500 mm:s längd och 70 a 100 mm:s diameter.
Kolvarna utvalsades omedelbart till s. k. råskenor. Bränsleåtgången var vid denna
tid synnerligen hög och utgjorde för puddlingen och utvalsningen c:a 500 kg stenkol pr
100 kg järn. Avbrännan var likaledes hög och uppgick till c:a 25 %. Råskenorna
upp-höggos i stänger av c:a 500 mm:s längd samt paketerades. I en vällugn upphettades de
erhållna paketen, vilka vart och ett innehöllo 4 stänger, till hög vällvärme, varpå de
utvalsades till stångjärn.
Såsom förut nämnts var smälthärdarnas botten täckt av ett kiselsyrerikt material,
vilket vid denna tid för övrigt var förhållandet vid alla flamugnar. Härigenom
omöjliggjordes emellertid bildandet av en basisk j ärnoxidrik
slagg, varför förbränningen av järnets kolhalt endast
skedde långsamt, vilket medförde en mycket stor
kolåtgång. Förklaringen till detta förhållande finner
man, om man närmare besinnar
färskningsproces-sens förlopp. Under själva nedsmältningen yttrar
sig lågans färskande verkan huvudsakligen genom
oxidation av kisel och mangan, först härefter äger
järnets nedkolning rum, vilket tillgår så, att kolet
av slaggen sekundärt oxideras genom i densamma
varande syre. Ju mindre rik på lätt avgivbart syre
slaggen är, desto långsammare går färskningen.
År 1818 utbytte emellertid Samuel Baldwin
Rogers den murade och med sand utformade
härdbottnen mot en dylik av järn, samtidigt som
han införde begagnandet av ett särskilt basiskt
flussmedel i härden. Genom dessa betydande förbättringar av metoden kunde
produktionen så betydligt ökas, att man från en ugn, vari förut framställts 8 ton järn pr
vecka, numera kunde erhålla 20 å 24 ton, vilket givetvis medförde en högst avsevärd
minskning av kolåtgången. Det dröjde ej heller många år, innan järnhärden var
allmänt införd vid puddelverken. Fig.. 626 återgiver en i Staffordshire på 1820-talet
använd puddelugn, försedd med botten av järn. Liksom Cort skördade ej heller
Rogers någon vinst av sitt för järnhanteringens utveckling så utomordentligt
betydelsefulla uppslag. Han dog år 1860 i fattigdom.
Fullt utbildad blev dock puddelprocessen först, då Joseph Hall år 1840 framkom
med förslaget att infodra härdens bottenhäll med en järnoxidrik massa. Nu först
före-funnos i härden alla betingelser för erhållandet av en järnoxidrik slagg, varigenom
raffinering och avkolning snabbt kunde ske. Även i övrigt infördes vid puddelverken många
förbättringar; sålunda började man utnyttja de från puddelugnarna bortgående
förbränningsgaserna till ånggenerering samt i stället för de gamla mumblingshamrarna använda
specialmaskiner av varierande konstruktion. En dylik, en s. k. puddelklämma, återgives
i fig. 627. Dessa maskiner undanträngdes emellertid senare av ånghammaren, vilken
visade sig vara synnerligen lämplig för ändamålet. Den första ånghammaren, avsedd för
utsmidning av puddeljärn, uppfördes år 1845 i Dowlais och hade en hammarvikt av 6 ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
