Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - Inledning och kort översikt över metallernas och metallurgiens historia, av E. S. Berglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING OCH KORT ÖVERSIKT.
711
de av Paracelsus halvmetaller, och till dessa räknade han även kvicksilver. Indelningen
i fullkomliga metaller och halvmetaller bibehölls sedan ända till början av 1800-talet.
Genom alkemisternas arbete hade kunskapen om metallerna fått ett högst avsevärt
tillskott, men forntidens åsikter om deras natur och väsen fortlevde dock ännu. Vad som
tillkommit var endast vissa hypoteser om deras förvandling. Återfall i filosofiska
spekulationer förekommo också oupphörligt. Av flera forskare — bl. a. engelsmannen
Mayow år 1669 — hade påvisats, att luften eller någon däruti ingående beståndsdel
var verksam vid en kropps förbränning, samt att bly och tenn ökade i vikt efter röstning,
vilket tillskrevs absorberad luft. Dessa uppslag vunno icke beaktande och fullföljdes
icke, utan forskarna fördes från den rätta vägen för sina arbeten bl. a. genom den tyske
fysikern Bechers läror. Becher byggde vidare på de gamla hypoteserna om de fyra
elementen men antog, att alla brännbara ämnen innehöllo en gemensam grundsubstans,
ett egendomligt väsen eller en eldmateria, som dock icke kunde bestå utan förbindelse
med de fyra elementen. Utgående från Bechers lära om eldmaterien framkom kemikern
Stahl i början av 1700-talet med en teori, som av honom kallades den phlogistiska.
Enligt denna voro metallerna föreningar mellan jordartade substanser och ett
hypotetiskt i och för sig icke isolerbart ämne, som han kallade phlogiston. När en metall vid
upphettning förbrändes, utdrevs phlogiston och åstadkom då eldfenomenet. Samtidigt
med att phlogiston bortgick, gingo även de metalliska egenskaperna förlorade. Omvänt
kunde metallkalker (oxider) phlogisteras (reduceras) genom upphettning med ämnen rika
på phlogiston, t. ex. kol. Då man emellertid icke kunde undgå att märka, att metallerna
vid förbränningen ökade i vikt, och detta icke stämde med åsikten, att någonting
förlorades, måste man tillgripa den förklaringen, att phlogiston hade förmåga att göra ämnet
lättare. Ehuru åsikterna om phlogiston voro mycket svävande, höll sig dock teorien
under hela 1700-talet, och på grundvalen därav gjordes många viktiga upptäckter.
Metallernas antal ökades under denna tid med ytterligare fem, nämligen platina, wolfram,
kobolt, nickel och mangan. Bergsrådet Sven Rinman, på sin tid en av vårt lands främsta
bergsvetenskapsmän, beskriver i sitt år 1789 utkomna bergverkslexikon phlogiston som
ett fint brännbart ämne, som utgör en huvudbeståndsdel uti alla metaller, och som till
största delen kan utdrivas från de oädla metallerna och halvmetallerna genom hetta
samt åter tillsättas under smältning med eldfängda kroppar ur växtriket. De ädla
metallernas phlogiston vore däremot så eldfast och starkt förenat med metallen, att det
genom vanlig eld icke kunde utdrivas.
Vår berömde landsman Scheele arbetade på 1770-talet ivrigt för att finna en
förklaring över eldens natur och upptäckte under sina många sinnrika experiment härför
syrgasen, som han kallade eldsluft. Enligt Scheele är phlogiston ett enkelt ämne, och
eldsluften är en förening av phlogiston och vatten samt en hypotetisk syra. Man ser huru
föregående tiders åsikter i en eller annan form ständigt återkomma i till synes nya teorier.
Gemensamma för alla dessa under långa tidrymder framkomna olika idéer äro sålunda
antagandena om ett eller flera mystiska väsen och ämnen.
Den franske kemisten Lavoisier hade emellertid 1772 funnit, att förbränningen
icke bestod däri, att phlogiston bortgick från den brinnande kroppen, utan tvärtom i
de brinnande ämnenas förening med luft. Ungefär samtidigt med Scheele, dock oberoende
av denne, hade även engelsmannen Priestley upptäckt syret.
Såväl Priestley som Scheele voro dock liksom Rinman och andra samtida forskare,
bl. a. Torbern Bergman, så ivriga anhängare av den phlogistiska teorien, att de icke
förmådde fatta den ofantliga betydelsen av den upptäckt de gjort. Lavoisier däremot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
