Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - De olika metallernas framställning, av E. S. Berglund och P. Palén - Mangan - Krom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
METALLERNAS FRAMSTÄLLNING. KROM.
825
användes vid glastillverkning. Brunsten kallades under medeltiden magnesia nigra, varav
metallen erhållit sitt namn. Namnet brunsten användes först av Basilius Valentinus;
1740 påvisade engelsmannen Pott, att brunsten ej innehåller järn, och Scheele
konstaterade 1774, att den innehöll en ny metall, vilken samma år isolerades av Gahn. I
hög-procentig legering med järn framställdes den av Prieger i Wiesbaden 1862 och som
spegeljärn i masugn 1873.
Mangans viktigaste malm är brunsten eller pyrolusit, som i regeln förekommer
tillsammans med järnmalmer. I England finnas stora lager manganspat eller
mangan-karbonat. Andra länder, som producera manganmalmer, äro Grekland, Belgien och
Frankrike samt Brasilien och Indien.
Ren manganmetall utvinnes bäst på aluminotermisk väg enligt Goldschmidts
metod (se aluminium). F. ö. framställes mangan huvudsakligen i legering med järn enligt
för denna metall vanliga hyttprocesser, d. v. s. i masugnar, eller, då det är fråga om
hög-procentig ferromangan, oftast i elektrisk ugn med kol som reduktionsmedel.
Mangan är en gråvit metall, mycket hård och spröd. Dess sp. vikt, 7.4, är något
lägre än järnets. Den smälter vid c:a 1 250°. Enbar har mangan ingen praktisk
användning men är som legeringsmedel för järn av mycket stor betydelse vid ståltillverkning.
Dessutom användes mangan för vissa speciella legeringar med andra metaller, t. ex.
med antimon i s. k. poryfor och med koppar i manganbrons med upp till 12 % mangan.
En dylik legering med 5—6% mangan har även vid ganska hög temperatur relativt stor
hållfasthet i motsats till ren koppar.
Dessutom hava en hel del manganföreningar vunnit användning t. ex. som
färgämnen, oxidationsmedel, för medicinskt bruk m. m.
Krom.
Krom upptäcktes av fransmannen Vaquelin 1797 i ett sibiriskt bly mineral. Han
gav metallen namnet efter grekiska ordet för färg, på grund av de vackra färger som
utmärka dess föreningar. Året därpå påvisade han kroms närvaro i smaragd och beryll
och 1799 fann Tassert den i kromjärn. Bunsen isolerade metallen 1854 genom
elek-trolys av kromklorur. 1893 visade Moissan, att kromoxid kunde reduceras med kol i
elektrisk ugn. Större mängder av smält krommetall framställdes först av Goldschmidt
1898 genom reduktion med aluminium.
Kroms viktigaste malm är kromjärn eller kromit, som utgör en förening av
krom-oxid och järnoxidul och vanligen förekommer tillsammans med mineralet serpentin. De
viktigaste fyndorterna äro Ural, Bosnien, Ungern, Grekland, Nordamerika samt Sverige
och Norge, förutom mindre förekomster i flera andra länder.
Ren kolfri krom framställes, som ovan nämnts, enligt Goldschmidts
aluminoter-miska metod. Pulveriserad kromoxid blandas med en beräknad mängd
aluminiumpulver och antändes, då en ytterst häftig reaktion inträder (se aluminium). Om man
utgår från ren kromoxid och använder något mindre aluminium, än som teoretiskt
erfordras, erhålles en metall med 99 % krom. Genom att reaktionen företages i en större
degel av magnesit försedd med tapphål för metall och slagg, kan framställningen ske
kontinuerligt, i det att kromoxid-aluminiumblandningen efter hand tillsättes, och den
bildade metallen och slaggen i mån av behov avtappas. Sålunda framställd krommetall
användes för beredning av kromstål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
