Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om andra metaller än järn - Legeringar, av E. S. Berglund - Ferrolegeringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
838
ANDRA METALLER ÄN JÄRN.
I en 7 500 kW-ugn åtgick 5 950 kWh pr framställd ton 50-procentigt kiseljärn.
Elektrodkonsumtionen var 38 kg pr ton.
Av de mera högprocentiga i elektriska ugnar tillverkade kiseljärnssorterna
förekomma vanligast de, som hålla 50 %, 75 % och 90 % med variationer uppåt och nedåt av
omkring 5 %.
Kiseljärn användes förnämligast för desoxidation av stål. Dessutom begagnas det
för att i stålet införa kisel. För det förra ändamålet användes vanligen 50-procentigt
material, för det senare sådant med 25 å 30 % eller lägre halt. De mera högprocentiga
sorterna med 75 och 90 % halt begagnas som tillsatser vid gjutning och för .kiselrika
stålsorter.
År 1925 producerades i Sverige 18 216 ton kiseljärn.
Ferromangan (Manganjärn). För ståltillverkning användes mera av ferromangan
än av någon annan ferrolegering. Ferromanganens industriella betydelse uppkom i
samband med bessemerprocessens framträdande på 1860-talet, då denna process fordrade ett
kraftigt desoxidationsmedel för att kunna producera ett gott stål. 1866 framställde
Pri eger i Bonn mindre mängder ferromangan, hållande 70 till 80 % mangan, i degel.
I Terre-Noire i Frankrike gjordes något senare ferromangan medelst en kombinerad
degel- och härdprocess. Ferromangan, hållande 33 %, mangan, producerades i masugn
för första gången 1873 i Sverige, och 1875 framställdes något sådant med en manganhalt
av 75 till 80 % i Terre-Noire. Sedermera har ända till för 10 å 15 år sedan all
ferromangan framställts i masugn. Numera användes stundom även den elektriska ugnen för
ändamålet men endast i mindre utsträckning.
En legering av järn och mangan, som håller mindre än 25 % mangan, kallas
spegeljärn och den, som håller mera än 25 %, ferromangan.
Legeringen framställes ur malmer, hållande någon av mangans oxider, genom
reduktion med kol. Den håller vanligen omkring 6 % kol och är då silvervit. Om kiselhalten
går över 5 %, minskas kolhalten till 2 % och sjunker ytterligare, då kiselhalten stiger.
Nästan all ferromangan framställes, som ovan nämnts, ännu i masugn, då vid de höga
temperaturer, som förekomma i de elektriska ugnarna, en stor del av manganen
förflyktigas och går förlorad. I masugnen kunna malmer med hög kiselhalt icke användas,
emedan då mycket mangan förslaggas.
Vid smältningen förloras vanligen omkring 30 % av ingående mängd mangan. En
tredjedel av förlusten bortgår i slaggen, och två tredjedelar förflyktigas. Den fosfor, som
finnes i malmen, ingår i legeringen, men svavlet går till största delen i slaggen.
Engelsk ferromangan, som är den vanligast förekommande, håller i medeltal 83 %
mangan, 9 % järn, 6.5 % kol, 0.8 % kisel, 0.25 % fosfor och 0.01 % svavel.
Om ferromangan skall framställas i elektrisk ugn, måste spänningen så regleras,
och strömmen så anordnas, att fria ljusbågar icke bildas. Helst bör en ugn av ren
motståndstyp användas. Med en blandning av 813 delar av en malm, som höll 30 %
mangan, 138 delar antracit och 90 delar flusspat erhölls 194 kg produkt pr ton uppsatt
beskickning. Produkten höll 85 % mangan. Av den i beskickningen ingående totala
mängden mangan förlorades 26.8 % genom avdunstning, såsom damm och i slaggen.
Ferromangan tillverkad i elektrisk ugn har en avsevärt lägre kolhalt än sådan erhållen
i masugn.
Den största mängden ferromangan användes som desoxidations- och
återkolnings-medel för vanligt martin- och bessemerstål. Legeringen åstadkommer även, att
svavel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
