Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Metallernas bearbetning, av G. Sellergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I.
METALLERNAS BEARBETNING.
Av professor G. Sellergren.
Inledning. Under de sista årtiondena har den mekaniska bearbetningsläran i
väsentlig grad utvidgat sitt område genom ett på experimentell väg grundat klargörande
av de förändringar, som metallerna undergå vid olika arbetssätt och med olika
verktyg. Bland banbrytarna inom området hava vi att märka Tresca, som sökte utforska
lagarna för tänjbara metallers »flytning» i analogi med vätskor samt införde denna
benämning inom metallernas teknologi. I hans fotspår trädde Kick, som särskilt genom
uppställandet av »lagen för de proportionella motstånden» lade en fullt vetenskaplig
grund för den mekaniska formförändringslärans studium. Thime, Bauschinger,
Martens, Rejtö m. fl. framlade även en mängd värdefulla försöksresultat av bestående
värde, av vilka några av de viktigaste här skola närmare beröras.
Vid en metalls bearbetning på grund av dess tänjbarhet kan man allt efter den
verkande kraftens storlek och verkningssätt indela arbetsmetoderna i tvenne grupper,
den ena omfattande smidning, pressning, valsning, rullning, böjning och dragning,
vid vilka den verkande kraften ej får överskrida metallens hållfasthetsgräns, den andra
omfattande klippning och stansning samt skärning och slipning, vid vilka denna gräns
överskrides. Till den senare gruppen kunna även räknas krossning, målning och
pulveri-sering, men enär den vid dessa arbetssätt uppkomna formen hos produkten i allmänhet
är utan betydelse, komma de ej att behandlas i detta sammanhang.
Vid tänjbara metallers formförändring under tryck eller dragning inträda mycket
invecklade förhållanden, vid vilka här hänsyn kommer att tagas blott till permanenta,
men ej till elastiska formförändringar. Bearbetningen bör i allmänhet göras vid den
temperatur, vid vilken metallen har sin största tänjbarhet, alltså vid en jämförelsevis
hög temperatur, då en mindre arbetsmängd åtgår för en viss formförändring. Härvid
uppstår dock en förlust av metall genom avbränning, och då flera metaller, såsom
koppar, mässing, guld och silver m. fl., lika lätt låta sig bearbetas i kallt som i varmt
tillstånd, väljes den förra metoden givetvis av ekonomiska skäl, ehuru i sådant fall en
utglödgning av metallen måste företagas för återställande av den genom
kallbearbetningen väsentligt minskade mjukheten och tänjbarheten. De lättsmälta metallerna
tenn och bly bearbetas alltid kalla, under det att zink och aluminium svagt uppvärmas.
Redan 1885 framlade Kick lagen för de proportionella motstånden, som i
korthet kan uttryckas sålunda, att för erhållande av geometriskt lika formförändringar
erfordras samma specifika arbete, uttryckt i mkg pr gram eller kbcm. Om sålunda
två geometriskt likformiga kroppar av samma material formförändras på samma sätt
1—23009S. Uppfinningarnas bok. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
