Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Metallernas bearbetning, av G. Sellergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
METALLERNAS BEARBETNING.
av yttre krafter, så att de även efter formförändringen äro likformiga, förhålla sig de
för formförändringarna erforderliga arbetsmängderna såsom kropparnas resp, volymer
eller vikter, och de erforderliga krafterna såsom kropparnas resp, tvärsnitt. Genom ett
experiment i liten skala kan man alltså beräkna den kraft och arbetsmängd som är
nödvändig för en motsvarande formförändring i stor skala genom smidning, pressning,
vals-ning, klippning m. m.
Erfarenheten visar att olika material förhålla sig väsentligt olika mot yttre åverkan,
i det att somliga krossas utan föregående formförändring, andra åter först efter en större
eller mindre sådan. Rejtö uppställde 1897 den hypotesen, att ett materials
arbets-egenskaper, såsom hårdhet och sprödhet, mjukhet och seghet, bero på förhållandet
emellan kohesionen eller den inre kraft, som sammanhåller smådelarna, och den inre
friktionen mellan dessa smådelar, vilken är en produkt av normaltrycket dem emellan
och en viss, inre friktionskoefficient. Är den inre friktionen större än kohesionen, brister
materialet utan föregående flytning och vi kalla detsamma sprött, vid ett motsatt
förhållande kallas det segt och tänjbart, och segheten är desto större, ju mindre den inre
friktionen är i förhållande till kohesionen. Rejtö har sålunda indelat fasta material
Fig. 1. Flytlinjer vid sträckning av en flat stålstång.
i 3 grupper: med konstant, föränderlig och sammansatt inre friktionskoefficient, samt
var och en av dessa grupper ytterligare i 3 grupper: med den inre friktionen större, lika
med och mindre än kohesionskraften. Någon sträng skillnad emellan dessa grupper
torde dock ej kunna uppställas, ty man kan bibringa ett skört material en viss plasticitet
genom att utsätta detsamma för ett starkt, yttre tryck från alla sidor under bearbetningen,
t. ex. genom inneslutning i en stark hylsa. Man har sålunda kunnat böja en rak
cylinder av exempelvis bergsalt till en vinkel av 90° genom inneslutning av densamma i ett
i ena änden tillslutet järnrör samt kringsmältning med harts. Bonasse skiljer vidare
emellan metaller med fast, inre friktion, såsom hos koppar, silver, platina m. fl., d. v. s.
i allmänhet hos hårda metaller i kallt tillstånd, samt med flytande, inre friktion, såsom
hos tenn och bly samt hos uppvärmda, hårda metaller.
Vi skola nu övergå till en närmare behandling av de lagar, enligt vilka
formförändringen eller flytningen försiggår, särskilt vid bearbetning genom sträckning eller
dragning, genom ett småningom växande tryck {pressning) samt genom tryck förmedelst
slag eller stöt {smidning). Redan 1859 iakttog Lyders i Magdeburg vid sträckning och
böjning av metaller en del egendomligt formade linjer, som framträdde mycket
regelbundet å den släta metallytan, men först längre fram undersöktes dessa linjer av
Hart-mann i Paris. Denne fann, att om en fint polerad, flat stålstång långsamt sträckes, visar
sig en sned linje ungefär vid stångens mitt just i det ögonblick dragkraften uppnått
metallens flytgräns (fig. 1), därefter uppträder en annan linje med lutning i motsatt
riktning under samma vinkel och småningom uppkomma flera dylika, parallella linjer,
så att stången omedelbart före brott erhåller ett strimmigt utseende. Hos en rund
stång antaga dessa linjer skruvform. Huru skall man förklara dessa linjers
uppkomst? Långt innan man observerat och undersökt desamma hade till en början
Kick och därefter Rejtö uppställt den hypotesen, att, om ett material åverkas av en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
