- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / V. Metallernas bearbetning, urteknik, lås, vapenteknik /
10

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Metallernas bearbetning, av G. Sellergren - Gjutning - Gjutformar och formmaterial

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

10

METALLERNAS BEARBETNING.

eller fysikaliska förändringar vid beröringen med den heta metallen. För bestämmande
av dessa egenskaper har man infört systematiska provningar av formmaterialet.
Särskilt för framställning av gjutgods av smidbart järn, såsom martingods, utövar
formmaterialet ett väsentligt inflytande på gjutgodsets beskaffenhet. Den härvid använda,
eldfasta leran provas (enligt Bubeau of Standards) på bindekraft, tid för släckning,
förglasnings- eller sintringstemperatur samt smältnings- eller uppmjukningstemperatur.
Bindekraften hos leran i våt sandblandning bestämmes sålunda, att stänger, r långa
och 1” i fyrkant, formas i snappflaska och uppläggas på en ren glasplatta. Stången dragés
med en viss hastighet över plattan tills den brister, då vikten av den del, som avslitits,
utgör ett relativt mått på lerblandningens styrka. Släckningstiden bestämmes så, att
kuber formas av en blandning, bestående av lika viktsmängder lera och kvartsmjöl
eller chamott samt torkas vid 110° C., varefter de ställas på ett trådnät, som nedsänkes
i vatten av 18° C. Släckningstiden är den tid, som åtgår för kubernas fullständiga
lösning. Med hänsyn till sintring och smältning brukar man inom gjuteri tekniken skilja
mellan glasiga leror, som sintra under 1 200° C., och ej glasiga, sintrande över 1 200° C.,
samt ej svårsmälta, mjuknande under 1 550° C., och svårsmälta, som mjukna över denna
temperatur. För stålgjutgods växlar sintringstemp. mellan 1 180 och 1 600° C. Leror
med ringa plasticitet äro sandiga, släckas fort och hava ringa bindekraft, varemot leror
med stor plasticitet äro feta, klibbiga, med ringa mängd sand, släckas långsamt samt
hava stor bindekraft.

Allt efter de olika ändamål, vartill formmaterialet skall användas, måste det äga
olika sammansättning och egenskaper. Man kan skilja mellan följande arter:

a) Våt sand, råsand, mager sand, bestående av 85—90 % kvartssand, 7—10 %
våt lera och en ringa mängd stenkolssot, c:a 1 del på 6—14 delar sand, det sistnämnda
för att minska värmeledningsförmågan hos formväggarna samt hindra järnets
vidbränning vid sanden. Ju grövre godset är, desto mera sot bör sanden hålla.
Vattenmängden uppgår till c:a 7 % av sandens vikt.

b) Torrsand, fet sand, innehåller 10—20 % lera eller bindemedel; är alltså starkare
och mera plastisk än råsanden, varför gjutformen måste torkas före användningen på
grund av den stora vattenhalten. Härvid får temperaturen ej överstiga 300° C., om
leran skall bibehålla sin plasticitet. I stället för lera kan såsom bindemedel användas
klister- eller sirapslösning, fotogen, stenkolstjära m. m. Råsandsformar bliva visserligen
billigare och äro lättare att tillverka än torrsandsformar, men hava olägenheterna att
avkyla godset hastigare, varigenom ytan blir hård, att åstadkomma större krympning
och lämna mindre skarpt avtryck av modellen, varjämte de hava mindre styrka än
torrsandsformar.

c) Kärnsand, kärnmassa, består vanligen av skarpkantig kvartssand och lera eller
andra bindemedel, som ofta äro av organiskt ursprung, såsom mjöl av vete, råg eller
potatis, harts, dextrin, linolja, melass, sulfitlut, gummi, limvatten m. m. Genom dessa
ämnen får kärnan större styrka, varjämte sanden efter gjutningen lätt faller sönder
genom värmets inverkan.

d) Formlera, av sand och över 50 % lera med tillsats av fibrösa ämnen, såsom
nöthår, sågspån, hackelse, garvarbark, torvströ m. m. för bibringande av porositet och
elasticitet. Stundom tillsättes grafit eller kokspulver för att öka eldhärdigheten.
Formlera är det starkaste formmaterialet och användes därför till stora gjutformar, då
dessutom stora fordringar ställas på gjutgodsets beskaffenhet.

e) Eldfast formmaterial består av eldfast lera såsom bindemedel och kvartsmjöl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Oct 2 00:03:58 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/5/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free