Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Metallernas bearbetning, av G. Sellergren - Metallernas förberedande mekaniska bearbetning, av G. Ödqvist - Smidning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
METALLERNAS BEARBETNING.
bildning jämte beskrivning av en under hans tid använd fallhammare. Hammarskaftet,
i vilket hammaren var upphängd, var här tillverkat av trä. Själva hammarhuvudet
var av järn och dess upplyftande skedde medelst knaggar, fastsatta på den roterande
drivaxeln.
Denna anordning’liksom hammarens hela utseende påminner starkt om de stampar,
som ännu i dag användas, och det är även troligt, att stampverken haft dessa tidiga
fallhammare som förebild.
I våra dagar konstrueras fallhamrarna antingen så, att hammarhuvudet är fäst
vid en vertikal planka, vilken upplyftes medelst ett par friktionsrullar, eller också på så
sätt, att huvudet är förbundet med en rem eller ett rep, som uppdrages genom en
remskivas rörelse.
Fallhamrarna hava ej haft någon egentlig betydelse för den förberedande
metallbearbetningen, utan de hava fått sin huvudsakliga användning inom manufaktursmidet,
varför det ej här är anledning att närmare ingå på deras konstruktion. Samma är ock
förhållandet med fjäder hammaren.
Fjäderli ammar e. Denna hammare drives av en vevstake, vars rörelser överföras
till hammarhuvudet resp, hammarskaftet medelst en fjäder, vanligen utförd som en
bladfjäder av stål eller trä, vilken genom sin fjädrande verkan åstadkommer, att verkliga
slag utdelas av hammaren; funnes ej fjädern, skulle maskinens arbetssätt bliva
jämförligt med excenterpressens.
Ånghammare. En parallellhammartyp, som i motsats till de ovan berörda fått en
stor och genomgripande betydelse inom området för metallernas förberedande mekaniska
bearbetning, är ånghammaren.
Det första patentet på en sådan uttogs redan år 1784 av James Watt; dock dröjde
det länge, innan ånghammare kommo till praktiskt utförande, beroende bland annat
därpå, att något större behov av kraftigare mekaniska hammare än de då brukliga
vattenhamrarna ännu ej förelåg.
Först år 1840 kom den första ånghammaren, en 40 tons hammare, till utförande,
och detta skedde vid Schneider & Co:s stora järnverk i Le Creuzot enligt konstruktioner
av den engelske ingenjören Nasmyth, efter vilken också ånghammare av liknande typ
blivit uppkallade. Vid denna tidpunkt voro förhållandena helt annorlunda än vad
fallet varit 60 år tidigare. Förbruket av smidesjärn hade sålunda högst väsentligt ökats,
huvudsakligen till följd av att järnvägar i stor utsträckning börjat anläggas. Stora
järnverk hade nu uppstått, ångkraften hade allt mer och mer kommit i bruk i stället för den
förut uteslutande använda vattenkraften, och en hastigt uppblomstrande
maskintillverkning ställde beträffande smide så stora anspråk på järnverken, att dessa ej kunde
fylla desamma utan tillgång till avsevärt kraftigare och effektivare hammare än de
förut brukliga. När de första ånghamrarna väl voro byggda, visade de en sådan avgjord
överlägsenhet över vattenhamrarna, att deras allmänna införande inom tekniken gick
synnerligen raskt för sig. De fördelar, som äro förbundna med användandet av
ånghammare i stället för vattenhammare, hänföra sig i första hand till deras egenskap av
att vara parallellhammare samt deras stora slagkraft och slagantal per tidsenhet, vilket
senare kan regleras efter behag även under smidningen —■ vanligen slå de större
ånghamrarna c:a 60 slag per minut, under det att de mindre typerna komma upp i ett
slagantal av ända till 500 slag i minuten. Slagets kraft kan lätt regleras efter arbetsstyckets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
