Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Metallernas bearbetning, av G. Sellergren - Metallernas färdigbearbetning - Mekanisk verkstadsindustri - Skärning och skärstål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
METALLERNAS BEARBETNING.
lets egenskaper, skäreggens form och skärpning, formen och storleken hos spånens
tvärsnitt, skärstålets vinklar, arbetsytans form m. m. inverkar på skärtrycket, torde
lätt inses, att teoretiska formler här äro föga givande och att endast noggranna försök
kunna giva tillfredsställande resultat. Sådana föreligga emellertid ännu icke. Till en
början avsåg man med dessa försök huvudsakligen att utröna villkoren för minsta
skär motståndet, varemot senare tiders försök gälla villkoren för största avverknings
förmågan hos stålet. Redan 1864 undersökte fransmannen Joessel inflytandet av olika
vinklar hos stålet, den för skärarbetet erforderliga energien undersöktes (1873) av E.
Hartig, skärningsmotståndets storlek vid hyvling undersöktes av J. Thime (1877)
och A. Haussner (1892) samt vid svarvning (1895) av G. Sellergren. Ar 1902 gjordes
av J. T. Nicholson, Manchester, omfattande försök över sambandet mellan skärtryck
och spåndimensioner och 1906 framlade F. W. Tavlor resultaten av 26 års arbete inom
samma område. Även H. Fischer (1897) och F. Schlesinger (1913) hava bidragit
till dessa svåra för hela verkstadsindustrien viktiga frågors lösning. De erhållna
resultaten skilja sig dock i vissa hänseenden från varandra och kunna ingalunda betraktas
såsom slutgiltiga.
Enär avverkningen huvudsakligen beror på spånens bredd och tjocklek, d. v. s.
spåndjup och matning, samt på skärhastigheten, är ett lämpligt förhållande mellan
dessa tre faktorer av stor betydelse. I allmänhet synas undersökningarna
överensstämma däruti, att skärhastigheten ej inverkar på skärtrycket, åtminstone så länge den
hålles inom sådana gränser, att stålets skärande förmåga ej minskas. För gjutjärn,
d. v. s. spröda metaller i allmänhet, synes skärtrycket minskas med ökad hastighet,
antagligen beroende på det olika spånbildningssättet. Skärhastigheten, som för vinnande
av stor spånavverkning givetvis bör vara så stor som möjligt, beror på flera
förhållanden, såsom skärstålets material (kolstål eller snabbstål), arbetsstyekets material,
förhållandet mellan spåndjup och matning, användningstiden mellan omslipningarna m. m.
Denna sistnämnda växlar i allmänhet från 20 minuter, som enligt Tavlor skulle
medföra en lämplig, normal skärhastighet, ända till 1 Va timme. Täta omslipningar
medföra visserligen ökad kostnad, men å andra sidan får man ej alltför mycket skona stålet.
Erfarenheten har emellertid visat, att det för en ekonomisk avverkning är tämligen
betydelselöst om skärtiden väljes till och med avsevärt större än 20 min. Större
skärhastighet kan i allmänhet användas vid ett stort skärdjup och liten matning än vid
motsatt förhållande. Skärtrycket synes emellertid växa något hastigare med ökat skärdjup
än med ökad matning, ett förhållande, varåt Tavlor givit uttryck genom formeln
JUL A
K= C-d^-m4
i vilken K betecknar totala skärtrycket, d skärdjup, m matning pr varv samt C en för
olika material olika konstant. För sega metaller växer visserligen det specifika
skärtrycket långsamt med avtagande matning men förblir konstant vid ändring av
skärdjup. Man har även uttryckt detta så, att energibehovet pr kg spån pr timme är desto
mindre, ju mindre förhållandet är mellan spåndjup och matning, och desto större ju
mindre matning väljes. Maskinen utnyttjas alltså mera effektivt med grov matning,
ehuru skärhastigheten måste minskas. Specifika skärtrycket växlar från 70—140 kg
pr kvmm hos gjutjärn, från 110—170 hos smidesjärn samt från 160—240 hos stål. Något
konstant förhållande emellan detsamma och arbetsmaterialets sträckhållfasthet har
ej kunnat påvisas. Resultanten av skärtrycket kan uppdelas i sina 3 komposanter, A,
B och C (fig. 356), och av dessa uppgår den för sidomatningen erforderliga kraften C ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
