Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Metallernas bearbetning, av G. Sellergren - Specialtillverkningar - Eggverktyg - Knivar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
METALLERNAS BEARBETNING.
av vilka den första tillhör något av de tre första århundradena, den andra tiden 450
—700 e. Kr.
Om kniven var avsedd att tjänstgöra såsom vapen, kallades den sax och användes
även såsom kastvapen. Sålunda skildrar Tacitus de germanska ynglingarnas
svärdsdans, under vilken de rörde sig fram och tillbaka mellan kastade knivar. De grövsta
vapnen, knivarna, även kallade »scrama-saxar», hade ofta mitt på klingan en längsgående
fördjupning, den s. k. »blodrännan», som förekommer även på våra dagars klingor. Den
har dock betydelse endast för styrkans skull, ty den åstadkommer större styvhet utan
ökad vikt. Från de grövre slagen av knivar utvecklades såväl det eneggade, med båda
händer förda slagsvärdet, som det tveeggade (spatha’).
Svärdsmidets egentliga hemort torde vara Damaskus, varifrån denna konst
överfördes till Spanien och Lombardiet. Fig. 487, 488 visa tvenne äldre romerska eller tyska,
damaskerade svärd från museerna i Wiesbaden och Mainz, samt fig. 489, 490 tvenne
typiska former av gamla svärd från museerna i Regensburg och Mainz. Ett par
gammalsvenska svärd i Statens historiska museum avbildas i fig. 491, 492.
Redan under medeltiden voro kniv- och klingsmeder skyldiga att förfärdiga och
sälja blott väl stålade varor, och en stämpel måste anbringas, så att köparen kunde
hos tillverkaren hålla sig skadeslös, i händelse varan visade sig underhaltig. I de flesta
städer funnos besiktningsmän, vilka hade att pröva arbetet och förse detsamma med
sin särskilda stämpel.
Den egentliga knivens form var, såsom ovan visats, redan tidigt densamma, som
än i dag brukas. Tillverkningen skedde så, att smeden av ett stycke utsmitt stål gjorde
en hylsa, i vilken änden av en rund järnstång
in-stacks, varefter dessa delar sammansvetsades och
utsmiddes. Härunder kom alltså järnet att tränga
ut på bladets ryggsida, varemot den egentliga klingan
med eggen helt och hållet bildades av stål (fig. 493
a, b, c). Den av stålhylsan ej omfattade delen av järnet formades till en ansats eller
bricka genom stukning mellan skruvstädet och ett slags nageljärn, varpå slutligen tången
utsmiddes till spetsig eller platt form.
Gafflar kommo först senare i bruk. Ända in i medeltiden betjänade man sig för
matbitarnas förande till munnen av det femfingrade verktyg, varmed naturen begåvat
människan. De första gafflarna hade blott två klor eller spetsar och tjänstgjorde blott
vid stekning, uppläggning eller dylikt. Kineserna betjäna sig än i dag av tvenne pinnar
av ben, vilka de hantera med stor färdighet. Ända in i 16:e århundradet voro de
moderna gafflarna ovanliga i Frankrike, till och med vid hovet, och i Europas övriga länder
infördes de ännu senare.
Tillverkning sämnet för nutidens knivar rättar sig efter det material som skall skäras.
I allmänhet göres bladet eller klingan av stål, undantagsvis (t. ex. för ost- och
fruktknivar) av brons, särskilt den varaktiga, guldliknande aluminiumbronsen, vilken även
i vissa fall användes till gafflar. Hela knivbladet göres av stål, enär den obetydliga
vinsten i materialbesparing mer än uppväges av svårigheten att sammansvetsa järn
och stål.
Före götstålets allmännare införande inom knivfabrikationen, alltså för knappt 50
år tillbaka, användes raffinerstål (vällstål) till knivbladen. Detta är visserligen ej av
så likartad beskaffenhet som götstålet men erhåller just i följd härav en viss fördel:
sedd under mikroskopet visar sig nämligen eggen vara liksom sågartad och
åstadkom
Fig. 493. Stålning av knivblad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
