Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Urteknik, av G. Willén - De äldsta tidmätarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IL
URTEKNIK.
Av ingenjör G. Willén.
DE ÄLDSTA TIDMÄTARNA.
Inledning. Tidsindelningens huvudmoment, år, månad och dag, har människan
fått omedelbart från naturen, och det var forntidens herdefolk, som gjorde de första
viktiga upptäckterna rörande tidmätningen. Ute på de stora slätterna, där de höllo
till, sågo de under klara nätter stjärnorna glida fram över himlavalvet och funno hurusom
vissa stjärnor voro inom deras synkrets under ganska bestämda tider av året. Sålunda
gåvo redan de gamla egyptierna den stjärna, som vi kalla för Sirius, namnet Hunden,
emedan den kom fram på himmelen kort före inträffandet av Nilöversvämningen och
sålunda liksom en vaksam hund varskodde om denna tilldragelse. Emellertid blev det
icke stjärnorna utan i stället månen, som blev människans första egentliga tidmätare.
Dess omloppstid var kort nog för att vara lätt överskådlig, och genom sina tydliga och
regelbundna skiften blev den en synnerligen praktisk tidmätare. Jämförd med solen
var månen bekvämare att använda såsom tidmätare, emedan den icke bländade ögat
med sin glans. Från denna tid, då månen sålunda var människans värdefulla medhjälpare
härutinnan, ha vi ännu i behåll tydliga spår. Efter månen har från äldsta tider den period,
under vilken den fullbordar sitt omlopp, fått namnet månad, liksom dess olika faser
utgöra grunden för veckoberäkningen. Liksom fullmånen på bestämda tider av året
under forntiden användes som tidsbestämmare för stora folkmöten eller för stammarnas
sammankomster i samband med offer och annan högtid, så är ännu i dag exempelvis
påskhögtiden beroende av den första fullmånen efter vårdagjämningen.
Troligen är det de gamla invånarna i slättlanden omkring Eufrats och Tigris’ sydliga
lopp, som först av alla gjort himlakropparna till föremål för tidsiakttagelser. Den
astronomiska vetenskapen synes tidigt hava varit utvecklad hos dessa folk, och det finnes
uppgifter om gjorda iakttagelser av himlakropparna från omkring 2 000 år före vår
tideräknings början. Den astronomiska vetenskapen, som redan på ett tidigt stadium
människosläktets historia togs i bruk för att bestämma de stora tidsavsnitten, blev
emellertid först senare utnyttjad för bestämmande av den mindre tidsindelningen,
dagens indelning i timmar.
Genom Moseböckernas angivande av tiden försättas vi omedelbart in i den äldsta
tidens förhållanden å hithörande områden. Där angivas de olika tidsperioderna på
exempelvis följande sätt: »När solen gick ned», »när dagen grydde», »på den varmaste tiden
av dagen», »då mörkret bröt in», »då stjärnorna hade trätt fram», och ännu i dag finns
det folkslag, som icke äro i behov av noggrannare tidsindelning än den nu angivna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
