Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Urteknik, av G. Willén - De äldsta tidmätarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
URTEKNIK.
Men där samhällslivet utvecklats och civilisationen trängt fram, har man icke kunnat
nöja sig med en sådan anordning. Det var ju alldeles omöjligt att träffa något som helst
avtal om något som skulle utföras på bestämd tidpunkt av dagen, utan att man hade
ett instrument, varmed man kunde fastslå när detta tidsmoment inträffat.
Möjligheten av att kunna indela dagen i mindre tidsavsnitt, liksom över huvud
taget att kunna mäta tidens flykt, är helt och hållet beroende på den i himlarymderna
förekommande rörelsen. Om ingen rörelse funnes, vore det omöjligt att mäta tiden vare
sig i mindre eller större tidsenheter. Det enda medlet, varigenom tiden kan mätas, är
sålunda rörelsen och i all synnerhet likformig sådan.
Tre olika slag av rörelse kunna härvid komma i betraktande.
1. Rörelsen hos en skugga, som av en av solen belyst kropp kastas på en
bakom-eller underliggande yta. Härifrån har man sökt sig fram till konstruktionen av gnomon,
skuggkastaren eller solvisaren och soluret.
2. Vattnets eller någon annan materias rörelse reglerad på konstgjord väg, så att
vattnet eller materian passerar genom en trång kanal. Härifrån härleda sig de gamles
vattenur och sanduren.
3. Den regelbundna rörelsen hos en mekanism, bestående av ett hjulverk, vilken
rörelse åstadkommes av vikter eller en fjäder. Detta är grundprincipen för de senaste
århundradenas mekaniska ur.
Skuggkastaren. Hos de gamla kulturfolken, assyrier, babylonier, egyptier m. fl.,
var det som tanken föddes på att begagna sig av skuggan från lämpliga föremål, t. ex.
ett torn, en obelisk eller pelare, en högre byggnad eller bergspets i och för tidmätning,
fig. 785. Man tillgodogjorde sig härvidlag den
erfarenheten, att den skugga, som ett dylikt
föremål kastade, var längst om morgonen,
kortare på middagen, längre om
eftermiddagen, och återigen längst, då solen gick ned i
väster.
Den första tidmätare av dylikt slag, som
man känner till, speciellt förfärdigad för ett
sådant ändamål, finnes omtalad i Andra
Konungaboken kap. 20 samt därjämte i
Esaias kap. 38, varest man kan läsa om det
underverk, som profeten Esaias utförde med
den där omnämnda skuggkastaren.
Såvitt man har sig bekant, voro
assyrierna det folk, som först begagnade sig av
sådana tidmätare, och det är troligen från dem, som idén till den nämnda skuggkastaren
erhållits. Många forskare hålla jämväl före, att obeliskerna i Egypten på sin tid bland
annat hade till ändamål att bestämma såväl årstidernas till- och avtagande genom
längre eller kortare skuggor som middagstiden genom dessas riktning. Om så är
förhållandet, hade egyptierna tidmätare långt före Moses tid.
Även i Kina, varest man långt före vår tideräknings början stod på en hög kulturell
nivå, torde dylika tidmätare hava varit kända några tusen år f. Kr.; även lär man här
vid denna tid hava använt så kallade »doftur», vilka mätte tiden genom förbränning
av någon välluktande rökelse.
Fig. 785. Obelisk som skuggkastare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
