Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Urteknik, av G. Willén - De äldsta tidmätarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
UKTEKNIK.
Fig. 789. Solur med kompass —
av elfenben i fickformat — från
Tycho Brahes tid.
Senare solur däremot visa timmar av samma längd, och allt efter de olika sätt,
varpå skuggan å en solvisare uppfångas, erhåller man olika slags solur. Man kan sålunda
låta skuggan falla på en mot en stav vinkelrät och med
ekvatorsplanet parallell skiva, varvid skuggan rör sig
liksom solen likformigt. Skivan graderas i 24 lika stora delar,
motsvarande timmarna, varvid gradstrecket XII ställes
rätt i norr. Skuggan kan även uppfångas på en visaren
omgivande skärm eller ring, vars axel sammanfaller med
visarens. I dessa fall bli avstånden mellan timstrecken lika.
Dylika solur kallas ekvinoktial- eller polarur.
Man kan även uppfånga skuggan på en vertikal, plan
vägg, stående vinkelrätt mot meridianplanet och sålunda
vänd mot solen, eller ock på ett horisontalt plan. I båda
dessa fall blir skuggans rörelse olikformig, så att
avstånden mellan graderingsstrecken måste göras olika, minst vid
middagstimmen och större, ju mer man avlägsnar sig
därifrån åt ena eller andra hållet. Dessa slags solur kallas
respektive vertikal- och horisontalur, fig. 787 och 788. Vid de
förra är XH-strecket beläget rätt under visaren, vid de
senare rätt åt norr.
Med införandet av timräkning hos grekerna
utvecklades tidmätarna mer och mer. Om vi blott veta helt litet
om de solur, som före Alexander den stores tid voro
uppställda på offentliga platser, så vet man i stället något mer
om dylika tidmätare från 3:e århundradet f. Kr. Talrika
sådana funnos då på en mängd platser såväl i Grekland
som i Rom, och tack vare skildringar från dessa tider
kan man bilda sig en ganska noggrann föreställning om dessa tidmätare, deras
användning och utbredning.
I det romerska världsriket, speciellt naturligtvis i själva Rom, blevo i synnerhet
under kejsartiden de mest olikartade solur allmänt
brukade. Dock kommo de påfallande sent till Rom. Det
första soluret kom sålunda till Rom från Grekland
över Sicilien år 263 f. Kr. Ehuru detta solur var
beräknat för orten Calina på Sicilien, belägen några
grader sydligare än Rom, och således egentligen
oanvändbart i Rom, var det uppställt och använt därstädes
intill år 164 f. Kr., då i stället uppställdes ett solur
beräknat för Rom. Behovet att noggrant mäta tiden
på dagen kunde således icke vara alltför stort. Först
något senare blev användningen av solur allmän, och
dylika förekommo på offentliga platser såväl i Rom som
annorstädes. På många håll hade särskilda slavar till
uppgift att iakttaga skuggans gång på dylika offentliga
solur och därom giva underrättelse i de förnäma hemmen.
Man behövde dock icke göra sig besvär med att gå till ett dylikt offentligt solur
för att därigenom få reda på hur långt det var lidet på dagen genom iakttagande av
Fig. 790. Människans skugga som
tidmätare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
