Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i lantkriget, av W. Lindberg - Fotfolkets och rytteriets stridsmedel - Närstridsmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544
VAPENTEKNIK.
Fig. 1051. Svensk 2 cm.
ving-granat.
Sedan toppskruven blivit utskruvad, nedsläppes sprängpatronen i tändrörshålet med
tändhatten vänd uppåt, varefter toppskruven åter inskruvas. Granaten osäkras genom
utdragning av en Sprint ur toppskruven. Genom dragning i ett fyrsnöre frigöres
mekanismens slagstift, som antänder drivpatronen, varigenom granaten sättes i rörelse. Med
.denna projektil torde kunna erhållas mingropar om 0.5 m. diameter och 0.4 m. djup.
I Frankrike hava vinggranater bl. a. använts till
en pneumatisk granatkastare (»obusier pneumatique de
60») med omkring 400 m. kastvidd. En dylik
granatkastare -har mot slutet av världskriget konstruerats av
en österrikare.
Eldsprutor, vilka kunna slunga brinnande
vätskor, användes redan av greker och romare. Även det
preussiska artilleriet begagnade sig år 1702 av ett slags
eldsprutor (»Schlangen-Brand-Spritze»), men sin
nuvarande form erhöllo eldsprutorna först av ingenjören
Richard Fiedler i Berlin, vars uppfinning försöktes
redan 1908 vid det tyska pionjärförsökskompaniet.
Apparaterna bestå av ett kärl med brännolja, som vid
öppnandet av en kran drives ut i ett stålrör under 15
atm. tryck och därvid antändes. Drivmedlet utgöres
vanligen av flytande kolsyra. De tyska eldsprutorna
hava 20—40 m. räckvidd och 45 sek. bränntid. Två
huvudslag finnas: stora eldsprutor (Grosser
Flammen-werfer, fig. 1052) och bärbara eldsprutor, dels s. k.
kleif-apparater (av Kleinar FZammenwerfer), dels s. k.
wex-apparater (av JFecÅselapparat). Eldsprutorna användas
företrädesvis för att upprulla fientliga skyttegravar, röka
ut blockhus, skyddsrum, tanks och byggnader samt för
att avvärja motanfall. I allmänhet begagnas de bärbara
eldsprutorna, under senare delen av världskriget
huvudsakligen de lättare och fältmässigare wexapparaterna.
I Frankrike äro apparaterna, av Schilts
konstruktion, antingen bärbara om 25 kg. med 25 m. räckvidd,
eller stationära, bestående av 6 apparater om 60 kg.,
uppställda i betongerade skyddsrum och med 70 m.
räckvidd. De franska eldsprutorna hava icke i regeln fördelats på de främsta
skyttelinjerna, utan man har ansett sig böra hava ett litet antal mycket rörliga enheter till
högre befälhavares förfogande för att genom oemotståndlig eld rensa vissa områden.
De bärbara eldsprutorna äro organiserade på kompanier om 3 plutoner med vardera
12 apparater.
Engelsmännen använde för liknande ändamål företrädesvis bensolprojektiler och
petroleumgranater till granatkastare ävensom dylika handgranater.
Lysskott och rökalstrare m. m. Lysskott, avsända som raketer eller
av granatkastare, pistoler eller gevär, hava under världskriget fått en utomordentlig
betydelse. Strålkastarna kunna nämligen icke räcka till överallt och äro dessutom
känsliga för beskjutning. Lysskottens förnämsta fördel ligger däri, att de kunna användas
även av mindre avdelningar, särskilt av bevakningsa vdelningar, poster och patruller,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
