Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i lantkriget, av W. Lindberg - Artilleriets stridsmedel - Artilleriammunition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
570
VAPENTEKNIK.
axel. De cylindro-ogivala projektilernas stora lämplighet framför rundkulorna erkändes
överallt, särskilt sedan järnverksägaren Gruson i Buckau 1865 framställt sina
»Hart-gussgranaten». Genom införandet av cylindro-ogivala projektiler ökades projektilens
effekt avsevärt, enär dels tyngden och i synnerhet efter de röksvaga krutsorternas
införande i slutet på 1880-talet jämväl utgångshastigheten ökades, dels det inre utrymmet
förstorades, medgivande större sprängladdning. Genom ökning av utgångshastigheten
och samtidig ökning av belastningen blev också maximiskottvidden större. För att
erhålla större belastning måste projektilernas längd ökas. De första granaterna voro 2
kaliber långa, men längden ökades efter hand till omkring 3.5 kaliber. Då längden ökades,
måste även rotationshastigheten ökas, för att icke projektilen under sin gång genom
luften skall »välta» på grund av luftmotståndets inverkan på spetsen. Härvid fann
man snart, att den mjuka blymanteln omkring projektilen ej ägde tillräcklig styrka för
att tjänstgöra som styrmedel, utan man måste övergå till koppargördlar. Till en början
användes flera styrgördlar, men slutligen övergick man till användning av endast en
styrgördel i närheten av bakplanet utom vid grövre projektiler, som i allmänhet hava
2—3 gördlar, varigenom centreringen i loppet gynnas. För samma ändamål bibehölls
ganska länge en främre stödgördel av koppar med mindre diameter än styrgördeln,
men senare har stödgördeln ersatts med en valk.
De svartkrutsgranater, som voro i bruk på 1880-talet, förfärdigades av gjutjärn
och måste fördenskull hava ganska tjockt gods. Då sprängladdningen tillika var svag
(svartkrut), blev verkan ringa såväl mot döda föremål som mot levande mål. För att
erhålla bättre verkan mot levande mål konstruerades ringgranaten, som i Sverige infördes
1887 till fältkanonen. Ringgranaten (fig. 1092) bestod av en yttre järnhylsa, gjuten
omkring en stapel stjärnformiga järnringar. Sprängladdningen var fortfarande
svartkrut. Genom godsets uppdelande avsåg man att öka sprängstyckenas antal och giva
dem en ändamålsenlig form, men härigenom minskades verkan mot döda föremål.
Sedan man lyckats framställa granater av stål, vanligen genom pressning, kunde
godset göras tunnare, varigenom större utrymme erhölls för sprängladdningen.
Stålgranater började utexperimenteras ungefär samtidigt med övergången till röksvagt
krut. Sedan den franske kemisten Turpin 1885 uppfunnit meliniten, d. v. s. ett
sprängämne bestående av pikrinsyra, som är mycket brisant, började man använda dylika
brisanta sprängämnen som sprängladdning i projektiler, vilka med anledning härav
benämndes brisansprojektiler. Sedan hava även andra sprängämnen, t. ex. trotyl, använts.
Med hänsyn till den olika slags verkan, som avses med granater, indelades dessa före
världskriget i pansar- och kalvpansargranater samt spräng- och mingranater. De båda
förstnämnda äro avsedda att verka mot pansarkonstruktioner och de båda senare mot
mindre motståndskraftiga föremål såsom jord-, timmer- och betongkonstruktioner
-— spränggranaterna även mot levande mål. I allmänhet är projektilens längd högst
4.5 kaliber och den ogivala radien 1.4—2 kaliber. Anordningen av granater framgår av
fig. 1108.
Pansar- och halvpansargranater måste hava en mycket stor hållfasthet för att icke
sönderslås mot pansaret; de göras därför av bästa stål, s. k. specialstål. Godstjockleken
måste vara jämförelsevis stor synnerligast i projektilens främre del, som frestas mest
vid inträngningen. Till följd härav blir sprängladdningens vikt relativt liten (omkring
4 % av projektilvikten) särskilt vid pansargranater, som hava tjockare gods än
halv-pansargranater. Då själva spetsen skall vara hel, uppborras vanligen hålet till
brandröret i bottnen. Å grövre pansarbrytande projektiler är spetsen synnerligen kraftig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
