Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i lantkriget, av W. Lindberg - Artilleriets stridsmedel - Artilleripjäser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586
VAPENTEKNIK.
lavettage och riktmedel ävensom fordon, komma följande artilleripjäser att i första hand
behandlas, nämligen lätta fältkanoner, fältkastpjäser, bergspjäser, tunga fältkanoner och
kraftpjäser.
E 1 d r ö r. Vid den äldre materielen användes stålbandade eller stålmantlade kärnrör
av gjutjärn, som efter hand utbyttes mot stål med en elasticitetsgräns av 25 kg./mm2.
Genom tillsats av nickel erhölls senare ett nickelstål,
vars elasticitetsgräns uppgick till 40 kg./mm2.
Slutligen har man framställt specialstål (kromnickel och
kromwolfram), vilket material har en elasticitetsgräns
av 70—90 kg./mm2. I allmänhet har bandningen eller
mantlingen bibehållits. Genom att endast öka
godstjockleken kan man nämligen blott till en viss gräns
öka eldrörets hållfasthet, enär de yttre godslagren i
ett enkelt eldrör icke deltaga lika mycket i
motståndet mot krutgasens tryck som de inre. Man måste
därför tvinga dem härtill, vilket sker genom eldrörets
sammansättning vanligen medelst mantling. Denna
tillgår i regeln så, att manteln, vars inre diameter
gö-res något mindre än kärnrörets yttre, uppvärmes, till
dess den utvidgat sig tillräckligt mycket för att kunna
påträdas kärnröret. Den ursprungliga
diameterskillnaden benämnes sträckningsmått. Sedan manteln vid
avsvalnandet sammandragit sig, utövar den på
kärnröret ett starkt tryck, som något sammanpressar detta,
under det att manteln själv, som av kärnröret hindras
att återtaga sin ursprungliga form, förblir något
utvidgad. Vid skottlossningen måste kärnrörets
sammanpressning sålunda först upphävas, innan detsamma
kan börja ytterligare utvidga sig, och härunder töjes
manteln ännu mer, varigenom dess motståndsförmåga
kommer att tagas i anspråk i ungefär samma grad
som kärnrörets. Vid grövre kalibrar kunna flera
mantlar påkrympas, vilka därvid äro så anordnade, att de
ansträngas lika hårt. Genom mantlingen kommer
hållfastheten att bliva ungefär dubbelt så stor som
vid ett lika tungt enkelt eldrör. Det mantlade
eldröret (fig. 1124) medgiver sålunda en väsentlig
ökning av laddningens vikt och minskning av eldrörets
vikt.
Vid den franska fältkanonen (75 mm. kanon m/97) har man använt kallmantling
medelst hydrauliskt tryck, varigenom visserligen de av uppvärmningen förorsakade
molekylära förändringarna i godset undvikas, men trycket (»serraget») blir mindre.
I Förenta staterna har man länge använt en tuber ing smetod, som fransmännen kalla
»chemisage» och som åter synes tagas i bruk i Europa efter världskriget på grund av den
stora pjäsförbrukningen. Principen är följande. En utskjuten kanon uppborras, varefter
tubering sker med »chemisen» (»Futterrohre»), som är räfflad vid den gamla kalibern.
Blir pjäsen ånyo utskjuten, kan chemisen (ungefär motsvarande kärnröret) utbytas,
Fig. 1124. Eldröret till 7 cm. kanon m/02.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
