Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i lantkriget, av W. Lindberg - Artilleriets stridsmedel - Artilleripjäser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAPEN I LANTKRIGET. ARTILLERIPJÄSER. ELDRÖR.
587
vilket är ekonomiskt och praktiskt. I England begagnas fortfarande ståltrådskanoner,
en uppfinning, som föreslogs redan på 1850-talet av Woodbridge. Omkring ett
kärn-rör lindas under stark spänning ståltråd med rektangulär tvärgenomskärning i 20—30
lager, alltefter pjäsens storlek. Utanpå ståltrådslindningen påkrympes en mantel, som
uppbär tapparna (fig. 1125). För att eldröret skall äga tillräcklig hållfasthet i längdled
måste den yttre manteln vara ganska stark, eller också kan man enligt amerikanen
Browns förslag omgiva kärnröret med längsgående stålskenor. Ståltrådskanoner äga
stor hållfasthet i förening med liten eldrörsvikt och medgiva ett tryck av 3 200 kg./cm2,
men tillverkning och reparation äro förenade med svårigheter. I Frankrike synes man
numera förorda »auto-frettage» (självmantling), bestående däri att loppet kallhamras vid
ett tryck av 5 000 kg./cm2 genom en sorts hydraulisk press. Härigenom sparas material,
tillverkningen är enkel och självmantlingen medgiver väsentligt större utgångshastigheter
än den vanliga mantlingen eller ståltrådskanonerna. Emellertid synes det tyska
eld-rörsmaterialet vara överlägset det franska. En av de bästa franska kanonerna (155 mm.
Filloux) har en effekt av 290 mkg. per kg. eldrörsvikt, under det att en av de nyaste
tyska tunga kanonerna (15 cm. k. 16 Rh) har 400 mkg. effekt per kg. eldrörsvikt. Det
nya tyska eldrörsmaterialet medgiver användning av enkla rör vid 7.7—15 cm. kal. och
ett tryck av 2 000—2 400 kg./cm2. Vid grövre pjäser användes fortfarande mantling i
Fig. 1125. Engelsk 12-pundig fältkanon m/96.
Tyskland, varvid eldröret inskjutes bakifrån i manteln under högt tryck.
Förbindningen mellan kärnrör och mantel säkras vanligen genom en lås- eller säkerhetsring,
stundom genom tappar. Beträffande pjäsernas slitning anser man i Tyskland, att den
lätta fältkanonen och den tunga fälthaubitsen kunna tåla 15 000 skott, den lätta
fält-haubitsen 10 000 skott samt den nya tunga fältkanonen 2 200 skott och 42 cm. haubitsen
100—200 skott.
Loppet delas numera vanligen i patron-(hyls-)läget och det räfflade loppet.
Patron-(hyls-)läget överensstämmer till form och storlek med patronens (hylsans) form. Vid de
pjäser, där kardusladdning användes, benämnes loppets bakre del, som räknas från
stötbottnen till det räfflade loppet, laddningsläget. Det är i regeln koncentriskt med det
räfflade loppet och vidare än detta. Dess bakre del är vanligen cylindrisk och dess främre
konisk, övergång skonen, som övergår i det räfflade loppet och är så konstruerad, att
projektilens införande begränsas samt att projektilen blir centrerad och kan täta i loppet
före skottlossningen. Projektilens införande bör härvid ske genom en kraftig ansättning
med en s. k. ansättare. Har ansättningen varit ofullständig, kan nämligen särskilt vid
kastpjäser projektilen åka tillbaka, åstadkommande avsevärt mindre skottvidd, väsentligt
högre tryck och t. o. m. livsfarliga olyckshändelser (loppkrevader och
eldrörsspräng-ningar). Det räfflade loppet utgör loppets främre del. Räfflorna måste vara av ett
lämpligt antal samt hava en viss profil och en viss vridning. Artilleripjäser hava ett stort,
av tillverkningsskäl vanligen jämnt antal räfflor för att på så många punkter som möjligt
av loppets och styrmedlets omkrets fördela trycket och därigenom minska frestningen.
Kastpjäser, vid vilka frestningen är mindre på grund av den mindre utgångshastigheten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
