Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i sjökriget, av A. Örnberg - Sjöartilleriet - Inledning - Sjöartilleriet under segelfartygsperioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAPEN I SJÖKRIGET. SJÖARTILLERIET. INLEDNING.
649
VAPEN I SJÖKRIGET.
Av kommendörkapten A. Omberg.
Sjöartilleriet.
Inledning. Kriget till sjöss leder sitt ursprung från samma uråldriga tider som
kriget till lands. Sjökriget har i mångt och mycket erhållit sin karaktär genom de medel,
varmed fartygen huvudsakligen framdrivits, och man brukar därför skilja mellan tre
från varandra skilda perioder: rodd flottornas, segelflottornas och ang flottornas ; med
gränserna mellan de olika perioderna liggande omkring åren 1500 och 1850. De slag av vapen,
som använts ombord, och dessas beskaffenhet hava ock i stort sett följt dessa perioder.
I äldsta tider fördes sjökriget som sjöröveri. Motståndarens fartyg äntrades och
man slogs med samma vapen som till lands. Den första verkliga krigsfartygstypen
framträdde i Grekland under 500-talet f. Kr. De grekiska triremernas (trerad-årade roddfartyg)
huvudvapen var »speronen», bestående av en eller flera på förstäven i närheten av
fartygets vattenlinje fästade koppar- eller järnskodda spetsar. Vid ramning inträngde
spero-nen i motståndarens fartygsskrov, varigenom detta bringades att sjunka. Även nordens
drakskepp voro stundom försedda med speroner, kallade »brandar å skipum». Under
Roms strider med kartagerna behöllo galärerna (dåtidens krigsskepp) visserligen
spero-nen, men särskilt romarna sökte forma striden till sjöss efter den till lands. Man äntrade
varandras fartyg, fällde änterbryggor och stred som till lands. Å medeltidens galärer
försvann speronen som fartygens huvudvapen, den flyttades upp över vattenlinjen och
övergick slutligen till en spetsig utbyggnad för att i förlängningen av däcket bilda en
brygga till underlättandet av äntring och landstigning. Speronen uppstod åter i mitten
av 1800-talet med den å ångande örlogsfartyg införda rammen, vilken efter rysk-japanska
kriget 1904—05 med de ökade stridsavstånden i sjökriget åter försvann.
I 7:e århundradet e. Kr. uppfanns av Kallinikus från Heliopolis den »grekiska elden»
eller »sjöelden». Sammansättningen av denna är endast känd så till vida, att man vet, att
dess huvudbeståndsdelar voro nafta, beck och svavel. Utsatt för luftens inflytande
antändes den oljeliknande blandningen, varvid en tjock och kvävande rök alstrades. Genom
i fartygets främre del placerade sifoner (koppartuber) utkastades oljan; på närmre håll
användes mindre handsifoner. På långa avstånd spreds elden genom pilar doppade i
blandningen. Grekiska elden nyttjades med framgång av grekerna vid försvaret av
Kon-stantinopel år 678, då saracenernas flotta efter en timmes strid genom den grekiska elden
blev ett flammande eldhav. Ända in på 1200-talet användes grekiska elden som
stridsmedel till sjöss, men försvann i och med krutets uppfinnande och eldvapnens framkomst.
Sjöartilleriet under segelfartygsperioden. De första seglande örlogsfartygen s
(1400-talet) ringa bärkraft och artilleriets — på den tiden benämnt »skytt», »byssor»
eller »stycken» — uppställande å galionerna och de höga kastellen begränsade
sjöartilleripjäsernas vikt i hög grad. Till sjöss började man därför, i motsats till vad fallet var
till lands, med skytt, som sköto små kulor, och man sökte ersättning härför genom
myckenheten, så att fartyg funnos, som förde ända till 200 skytt. I den mån fartygen
erhöllo starkare sammansättning, ökades artilleripjäsernas storlek på samma gång som
dessa uppställdes längre ned i fartyget och avfyrades genom upphuggna styckeportar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
