Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i sjökriget, av A. Örnberg - Sjöartilleriet - Sjöartilleriet 1850—1870 under tiden från pansarets införande till torpedfartygens framkomst - Sjöartilleriet 1870—1905 under tiden från torpedfartygens framkomst till och med rysk-japanska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
668
VAPENTEKNIK
Den av svenske ingenjören H. Palmcrantz vid denna tid konstruerade kulsprutan
antogs i svenska flottan under benämningen 12 mm:s kulspruta modell 1875 (12 mm. kulsp.
M/75); å engelska fartyg uppställdes Gatlins kulsprutor på kommandobryggan och å
de tacklade fartygen även uppe i märsarna; Rysslands största pansarfartyg, tornfartyget
Peter den Store, tilldelades Palmcrantz’ kulsprutor o. s. v.
Till svenska flottans 12 mm. kulsp. M/75 användes samma ammunition som till
1867 års gevär. Pipornas antal var 10, liggande bredvid varandra. De voro konstruerade
som piporna till 1867 års gevär. Vapnet var försett med en bakladdningsmekanism, som
rördes medelst en horisontal hävarm, varigenom åstadkoms icke blott en kontinuerlig
matning från patronmagasinet, fästat ovanpå kulsprutan, utan även laddning,
avfyr-ning samt utdragning och avlägsnande av de tomma patronhylsorna. Mekanismen
kunde även bibringa vapnet en begränsad vridning i horisontalplanet, varigenom
skotten solfjäderformat spredos i sida. Kulsprutans tappar vilade i en i lavettaget inträdd
bygel. Höjd och sidriktning verkställdes medelst rattar.
Denna kulspruta vägde utan lavettage 113.5 kg.; kulornas utgångshastighet var
386 m/s och eldhastigheten uppgick till 500 skott i minuten. Tack vare den stora
eldhastigheten lämpade sig kulsprutorna väl för beskjutning av snabbgående mål.
Kulsputorna blevo därför de första för beskjutning av torpedbåtar avsedda vapnen. I och
med att kulsprutorna erhöllo denna uppgift, ökades kalibern, — i vår flotta till 25 mm.
— varjämte ammunitionen avpassades efter den nya uppgiften.
Sjöartilleriet under tiden från torpedfartygens framkomst (1870-talet) till och
med rysk-japanska kriget (1904—05). Torpedfartygens framkomst i slutet av
1870-talet förorsakade en utökning i fartygsartilleriet, i det att för avslående av anfall av dessa
små snabbgående fartyg framför allt fordrades artilleripjäser av stor eldhastighet och
lätthanterlighet. För detta ändamål konstruerade ingenjör T. V. Nordenfeldt i
samarbete med den förut omnämnde Palmcrantz sina 4- och 2-pipiga kulsprutor av 25 mm:s
(1 eng. tum) kaliber och skjutande massiva stålprojektiler, den svenske sjöofficeren
K. K. Engström sin 45 mm:s antitorpedkanon samt amerikanaren B. B. Hotchkiss
sina s. k. revolverkanoner av 37 och 47 mm:s kaliber och skjutande granater. Bland dessa
typer av lätta artilleripjäser gjorde de flesta mariner sitt val. Sålunda infördes
Nor-denfeldts kulsprutor bl. a. i svenska, engelska och spanska, Engströms i ryska och
Hotchkiss, i norska, franska och japanska flottorna. Kravet på effektivare granateld mot
torpedbåtar av större tonnage orsakade dock efter ett 10-tal år kulsprutornas och
revolverkanonernas ersättande med enpipiga och kraftigare snabbeldskanoner.
Initiativet till dessa s. k. maskinkanoner togs av engelska amiralitetet, som år 1882
utfärdade ett program för utförande av försök med dylika kanoner. Året därpå
anställdes jämförande försök med kanoner, framställda av de konstruktörer, som antagit den
av engelska amiralitetet utfärdade inbjudan.
På grund av resultatet från dessa försök antogs i engelska marinen Nordenfeldts
57 mm. och Hotchkiss, 47 och 57 mm. kanoner; detta exempel följdes snart i alla mariner
samt hade till följd, att såväl kulsprutor som revolverkanoner så småningom utträngdes.
Av den mångfald olika slags maskinkanoner, som konstruerats hos vapenfabriken
Nor-denfeldt, antog svenska marinen efter utförliga skjutförsök den tyngsta kanonen av 38
mm:s kaliber, vilken hos oss blev benämnd 38 mm.:s maskinkanon modell 1884 (fig. 1210).
Denna tillverkades av stål, som i flytande tillstånd blivit sammantryckt medelst ångkraft,
s. k. »ångsmitt stål». Kanonen byggdes av ett kärnrör och utanpå detta en mantel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
