Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i sjökriget, av A. Örnberg - Sjöartilleriet - Sjöartilleriet 1850—1870 under tiden från pansarets införande till torpedfartygens framkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAPEN I SJÖKRIGET. SJÖARTILLERIET 1850—1870.
667
del och ovanpå denna kokill placerades gjutflaskan, i vilken projektilens cylindriska del
var uppformad i sand. Enär det smälta järnet i kokillen kom i direkt beröring med det
värmeavledande kokilljärnet blev projektilspetsen härdad. De massiva projektilerna
kallades därför kokillhärdade.
Granaterna tillverkades av vanligt gjutjärn, nedsmält i kupolugn. De götos i sand
i gjutflaskor. För varje projektil användes två flaskor; i den ena insattes, väl centrerad,
en kärna, svarande mot
projektilens ihålighet, varefter den andra
flaskan ställdes på denna undre. I
den så bildade formen nedhälldes
järnet.
Förutom det franska
kanonsystemet hade i de europeiska
marinerna i slutet av 1870-talet följande
system kommit till användning:
i England framladdade
Wool-wichkanoner, tillverkade av smitt
järn med en ståltub innerst;
i Danmark, Holland och Norge
räfflade gjutstålskanoner såväl av
Armstrongs system som av Krupps
med kilmekanism;
i Italien, Grekland och
Turkiet räfflade gjutstålskanoner av
Armstrongs system; samt
i Tyskland och Ryssland
räfflade gjutstålskanoner av Krupps
system med kilmekanism; sedan
ry
ska marinen under några år tillverkat dylika pjäser i Tyskland, framställde Ryssland
själv sådana vid Obuchoffverken.
Siktmedlen utgjordes allt fortfarande av korn och sikte. Det förra var fast inskruvat
i kanonens gods. Siktet var fästat vid en uppsättningsstång, oftast av stål, som i
höjdled kunde föras i en till kanonens bakplan fastskruvad metallhylsa. Siktet var
dessutom medelst en evighetsskruv rörligt i sidled på ett vinkelrätt mot uppsättningsstången
gående tvärstycke. Härigenom kunde siktlinjen vid direkt riktning mot målet inställas
såväl för den mot skjutavståndet svarande elevationen spm för den avvikning i sida, som
projektilen erhöll genom fartygets rörelser och vinden, samt för målets förflyttning under
skjuttiden. Genom att göra uppsättningsstången lutande i sida infördes automatiskt
å siktet korrektion för den av projektilens rotation förorsakade avdriften. För att
upp-sättningsstängerna vid de långa skeppskanonerna ej skulle bliva för höga, flyttades
kornet längre in på kanonen, och för att vid höga elevationer dennas mynning ej skulle
skymma målet, flyttades siktmedlen till vapnets sida. Flottans kanoner av 1869 och 1876
års modell hade sålunda en sidsiktlinje med fast korn och rörligt sikte, men därjämte
en mittelsiktlinje med såväl korn som sikte fasta.
På 1870-talet kommo kulsprutor av handgevärskaliber i bruk på flottorna,
huvudsakligen med uppgift att beskjuta obetäckt manskap ävensom för användning som
båtbestyckning.
Fig. 1209.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
