Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i sjökriget, av A. Örnberg - Sjöartilleriet - Sjöartilleriet 1870—1905 under tiden från torpedfartygens framkomst till och med rysk-japanska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
670
VAPENTEKNIK.
tomma patronhylsan verkställes genom rörelsen hos en hävarm. De handgrepp som
erfordras äro sålunda före laddandet hävarmens tillbakaförande, varvid
bakladdnings-mekanismen öppnas och den begagnade tomma patronhylsan utkastas, samt vid laddandet
hävarmens framförande. Lavettaget består av en överlavett, i vars klyka kanonen med
sina tappar lagrar, samt en pivå, i vilken överlavetten vilar. Kanonen eleveras medelst
en höjdriktningsskruv och sidriktas medelst ratt. Lavettaget tillåter ingen rekyl.
Projektilerna utgjordes av massiva projektiler av stål och granater av tackjärn med lika
tyngd (fig. 1211 b och c).
Det visade sig emellertid inom kort nödvändigt att även i vår marin gå in för
en snabbskjutande kanon med större effekt hos projektilen och större eldhastighet
än den nyss beskrivna. Detta ledde till antagandet av den vid Maxim-Nordenfeldts
bolag för vapentillverkning framställda 57 mm. kanonen, hos oss benämnd 57 mm.
snabbskjutande kanon modell 1889 (57 mm. ss. k. M/89). Vid denna magasinerades delvis
rekylkraften genom att denna sammantryckte en i rekylcylindern inlagd spiralfjäder
samt en särskild manöverfjäder. Den sålunda magasinerade kraften användes därefter
för kanonens framförande efter rekylen, mekanismens öppnande och den tomma hylsans
utkastande samt efter laddningen för mekanismens tillslutande. Sedan det första skottet
avlossats, behöver för fortsatt skjutning endast patronen införas och avfyrning
verkställas. Allt övrigt arbete utföres av rekylkraftén. Dylika pjäser benämndes därför
halv-automatiska. Utvecklingen av det lätta snabbskjutande fartygsartilleriets egenskaper
i vår flotta framgår av följande siffror:
25 mm. tvåpipig kulsp. M 84. 38 mm. maskink. M/84. 57 mm. ss. k. M/89.
Kanon vikt 84 kg. 162 kg. 510 kg.
Effekt vid mynn 2.1 mton 11.4 mton 45.1 mton
Genomträngning av smitt järn på 2 000 meters avstånd 2 mm. 22 mm. 47 mm.
Skjuthastighet antal skott i minuten . . 60 24 35
Utgångshastighet 450 meter/sek. 531 meter/sek. 704 meter/sek.
Projektil vikt per minut 12.30 kg. 19.06 kg. 95.3 kg.
År 1886 antogs i England en snabbskjutande kanon av 12 cm:s kaliber enligt
Armstrongs konstruktion och med denna invigdes de grövre snabbskjutande kanonerna. Övriga
mariner följde hastigt efter och i slutet av 1880-talet försågos pansarfartygen med detta
slags kanoner som sekundär bestyckning, under det att opansrade artillerifartyg ofta
förde dylika pjäser som huvudbestyckning. Kalibrarna stego därvid till 15 och 16 cm,
av vilka den förra blev bl. a. engelska flottans och den senare franska flottans i egentlig
mening största snabbskjutande kanon.
Intill år 1890 hade fartygsartilleriet på så sätt utvecklat sig till att omfatta 3 slag
av artilleripjäser, vart och ett med sin särskilda uppgift, nämligen:
svåra kanoner av minst 20 cm:s kaliber avsedda att beskjuta pansrade mål;
medelsvåra snabbskjutande kanoner av minst 10 cm:s och intill 20 cm:s kaliber,
avsedda att beskjuta opansrade eller svagt pansarskyddade mål; och
lätta snabbskjutande kanoner av intill 10 cm:s kaliber, avsedda att beskjuta
torpedfartyg och opansrade mål i övrigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
