Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i sjökriget, av A. Örnberg - Sjöartilleriet - Sjöartilleriet 1905—1914 under tiden från rysk-japanska kriget till världskrigets utbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAPEN I SJÖKRIGET. SJÖARTILLERIET 1905—1914.
687
Fig. 1221. Genomskärning av
eldrör till 28 cm:s kanon av
1912 års modell.
vilar medelst tappar i lavettsidor, vilka med skruvbultar äro fästade till i det rörliga
kanontornet inbyggda balkar.
15 cm:s kanonens eldrör är sammansatt av kärnrör och ett lag mantlar och band.
Bakladdningsmekanismen är den i svenska flottan vanligen förekommande ogivala
skruvmekanismen med skruvens ytteryta delad i 6 gängade och 6 släta sektorer.
Lavettagets stomme är stadigt fastskruvad till
kanontorns-konstruktionen. Denna stomme, som är gjuten i ett
stycke, bildar med sina sid-, fram- och bakstycken den
lavett, i vilken rekylmanteln med eldröret vilar medelst
tappar. Till rekylmanteln är höjdriktbågen ledbart fästad.
Medelst höjdriktrattar, vilkas axel är lagrad i delar av
stommen, och mekaniska utväxlingsanordningar kan
höjdriktbågen föras i vertikal led och därigenom kanonen
höjd-riktas.
75 mm:s kanonernas eldrör utgöres av kärnrör,
omgivet av mantel och band. Bakladdningsmekanismen är en
halvautomatiskt verkande kilmekanism, som vid
kanonerna av 1912 års modell har en rörelse i lodplanet, s. k.
vertikalkil, och vid kanonerna av 1915 års modell en
rörelse i sidled, s. k. horisontalkil. Enär de sistnämnda
kanonerna även äro avsedda för beskjutning av luftmål är
det nämligen nödvändigt att kilmekanismens rörelse vid
därvid förekommande höga riktningar av kanon icke
hindras av lavettkonen, vilket fallet skulle bliva vid en
vertikalkil.
Eldröret till 75 mm:s kanon M/12 vilar och rekylerar i
en rekylmantel, som medelst tappar lagrar i lavettklykan.
Denna senare uppbäres av den till däcket medelst bultar
fastsatta konen. I höjdled kunna kanonerna medelst
höjdriktrattar röras kring rekylmantelns tappar och i
sidled vrides lavettklykan med rekylmantel och eldrör medelst
sidriktrattar i förhållande till den fasta konen. All
vrid-ning sker för hand och med mekanisk utväxling. Vid
luftkanonen M/15 (fig. 1222) vilar rekylmanteln i en vagga, vars
uppgift är att giva pjäsen den del av höjdriktningen,
som betingas av målets stora höjd över vattenytan. Den
återstående delen av höjdriktningen, som betingas av
avståndet till målet, erhålles genom rekylmantelns vridning
kring sina tappar såsom vid M/12. Luftkanonen är
därjämte försedd med en balanseringsinrättning med uppgift
att hålla det höjdriktade systemet i jämvikt vid elevation.
Vad svenska flottans artilleripjäser vid tiden för världskrigets utbrott i övrigt
beträffar är att nämna, att sedan de i början av 1900-talet byggda 2 jagarna bestyckats
med lätta kanoner av 57 mm:s kaliber, denna kaliber frångåtts även å sagda fartygstyp,
såsom varande för liten, och ersatts av 75 mm:s kalibern. Våra jagares 75 mm:s kanoner
hava samma egenskaper och konstruktion som Sverigebåtarnas ovan beskrivna. Å det
år 1914 färdigbyggda minfartyget Clas Fleming hava 4 medelsvåra kanoner av 12 cm:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
