Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i sjökriget, av A. Örnberg - Sjöartilleriet - Sjöartilleriet 1905—1914 under tiden från rysk-japanska kriget till världskrigets utbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
£88
VAPENTEKNIK.
Fig. 1222. Svenska flottans luftkanoner av 75 mm:s kaliber (till
höger) och 57 mm:s kaliber (till vänster).
kaliber blivit uppställda, benämnda 12 cm. k. M/ll. Dessa kanoner äro betydligt
kraftigare än de i vår flotta förut förekommande av 1894 års modell; utgångshastigheten
å de förra är sålunda 860 meter och å de sistnämnda endast 740 meter.
Efter rysk-japanska kriget kommo, företrädesvis å torpedfartygen, kulsprutorna
åter till användning för närstridsändamål, men icke i sin förutvarande form, utan av
samma slag, som de vid fältartilleriet införda s. k. tunga kulsprutorna. Sålunda blevo
svenska flottans jagare, ävensom minfartyget Clas Fleming, bestyckade med
automatiska enpipiga kulsprutor,
avsedda för den vanliga
ge-värsammunitionen av 6.5
mm:s kaliber och försedda
med vattenavkylning. Två
typer dylika kulsprutor
infördes i flottan, nämligen
den av svenske ingenjören
Kellman konstruerade och
den österrikiska
»Schwarz-lose» (se’ »Vapen i
lant-kriget»). Kulsprutorna äro
avsedda för beskjutning av
det manskap, som särskilt
ombord å torpedfartyg,
ve-dettbåtar, minsvepningsfar-tyg o. d. under strid måste
uppehålla sig oskyddat å
däck för fartygets
manövrering, torpedtubernas och
kanonernas betjänande,
minsveps skötande o. s. v. Med
sådana vapen hava även
Sverigebåtarnas motorbåtar
blivit bestyckade.
Den utveckling, som
sjöstridsmedlen undergingo
efter rysk-japanska kriget,
resulterade i en benägenhet
till ständig utökning av de avstånd, på vilka artilleriskjutningar till sjöss förläggas.
Vid världskrigets utbrott var det därför tydligt, att stridsavstånden under detta skulle
bliva avsevärt större än under föregående sjökrig. I de ledande marinerna hade man
också berett sig härpå. Sålunda kunde i början av 1900-talet fartygskanonerna ombord
i allmänhet endast höjdriktas högst 10—12 grader, men så småningom utökades detta
gradtal till 15—20 och i somliga mariner ända till 30. Härigenom vanns möjlighet till
skjutning på mycket stora avstånd (20—25 tusen meter); anordningarna för kanonernas
riktning, rekyl och laddning blevo emellertid därigenom mer komplicerade än förut och
större utrymme krävdes för desamma i kanontorn och kasematter, varigenom åter dessas
storlek och tyngd växte. Vid de stora skjutavstånden ökades även inflytandet av
fartygets och målets rörelse ävensom av de atmosfäriska förhållandena på projektilbanan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
