Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i sjökriget, av A. Örnberg - Sjöartilleriet - Sjöartilleriet 1905—1914 under tiden från rysk-japanska kriget till världskrigets utbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAPEN I SJÖKRIGET. SJÖARTILLERIET 1905—1914.
689
på skjutelementens bestämmande. Då härtill kommer, att målen å stora avstånd ofta
äro svåra att urskilja från kanonplatserna samt att fartygens fart och därmed
avstånds-ändringens storlek under en viss tidsperiod även avsevärt ökats, så är det förklarligt
att under tiden närmast före världskriget mycket arbete blev nedlagt på förbättrande av
anordningarna för artillerieldens ledande. Det gällde därvid först och främst att höja
avståndsmätningens tillförlitlighet. Förutom rent optiska förbättringar av
mätinstrumenten, vilka nu framställdes av den tyska firman Zeiss och engelska firman Barr and
Stroud, ökades baslängden från förutvarande 2—3 meter till 4—8. Å de större
artillerifartygen uppställdes ett stort antal dylika instrument. Man litade nämligen ej på
mätresultatet från ett enda instrument, utan tog medeltalet från flera instruments
samtidigt utförda mätningar. Detta medeltal uträknades automatiskt genom ett särskilt för
ändamålet konstruerat instrument, å vilket avlästes såväl varje enskild mätares
mätresultat som ock medeltalet. År 1906 hade eng. amiralen Sir Percy Scott framkommit
med ett helt nytt system för artillerieldens ledande från fartyg. Detta avsåg att
möjliggöra en samtidig och lika inriktning samt gemensam avfyrning av ett fartygs alla
kanoner av svår och medelsvår kaliber från en viss eldledningsplats, så högt upp belägen,
att målet från densamma skulle kunna urskiljas även på de stora avstånd, då målet
från kanonplatserna sett befann sig under horisonten. Genom den likartade inriktningen
av samtliga kanoner skulle individuella riktfel undvikas. Missuppfattning av det mål,
som avsågs att beskjutas, då flera dylika uppträdde, var med användande av systemet
även uteslutet, vilket vid skjutning till sjöss är av största betydelse. År 1908 blev
Scott-ska systemet, benämnt »director fire control», för första gången installerat å ett engelskt
slagskepp och praktiskt prövat. Goda resultat uppnåddes därvid. Det prövades vidare
under följande år, varvid den omfattande instrumenteringen utfördes av engelska
firman Vickers enligt Sir Percys anvisningar. Systemets införande i engelska flottan gick
emellertid långsamt och oaktat att vid år 1912 utförda jämförande skjutningar det
slagskepp, som var försett med »director fire control», erhöll 6 gånger så många träffar
som det, vilket saknade dylik instrumentering, så voro vid världskrigets utbrott endast
sex engelska örlogsfartyg utrustade härmed. I tyska flottan var vid samma tid, om
ock i viss begränsad grad, liknande eldledningssystem infört på ett flertal fartyg.
»Director fire control»-systemet grundar sig på ett centralsikte, placerat å den plats,
varifrån fartygets huvudartilleri under strid skall ledas. Centralsiktet, även kallat
directorscopet, består av ett stativ med siktkikare för höjd- och sidriktning. Sedan med
ledning av de uppmätta avstånden till målet, eget fartygs och målets rörelser,
lufttätheten, vinden m. m., skjutelementen i höjd och sida blivit bestämda, inställas dessa
på centralsiktet, varefter dettas kikare riktas på målet. Då så skett, angiver instrumentet
den vinkel såväl i höjd som sida, som varje kanons medellinje skall hava i förhållande till
syftlinjen mot målet för att projektilbanorna skola gå genom detta. För att möjliggöra
skjutelementens hastiga och riktiga beräknande finnes jämväl en omfattande
instrumentering. Centralsiktets inställning skall därefter överföras till kanonerna. Detta sker
genom höjd- och sidindikatorer, placerade vid kanonplatserna. Var och en av dessa är
försedd med två visare, av vilka genom elektrisk eller hydraulisk överföring från
centralsiktet den ena indikerar dettas inriktning i höjdled, respektive sidled, och den andra är
förbunden med kanonens höjd- respektive sidriktningsmanöverapparat och således följer
kanonens inriktning och indikerar denna. Då de båda visarna äro överens, är alltså
kanonen inriktad på samma sätt som centralsiktet, d. v. s. så att projektilbanan vid
skjutning kommer att gå genom målet. Emellertid befinna sig kanonerna på olika avstånd
44—23009S. Uppfinningarnas bok. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
