Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i sjökriget, av A. Örnberg - Pansar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAPEN I SJÖKRIGET. STÅLPANSAR. ’ 703
7 204 mm. smidesjärnplåt och 356 mm. Gregorini gjutjärnsplåt enligt
Sandwichsystemet.
8 560 mm:s järnplåt från Brown i Sheffield.
Beskjutningen utfördes med 25.5 cm:s, 28 cm:s och 43 cm:s (100 tons)
Armstrongs-kanon med en anslagshastighet av 400—450 m/s.
Den för resultatens bedömande tillsatta kommissionen fann, att stålpansaret vore
att föredraga framför de äldre konstruktionerna. Det förras fördelar angåvos vara större
motståndskraft mot genomslagning samt större täthet och homogenitet. Stålpansaret
uppgavs dock hava en sådan kristallinisk struktur, att det vid beskjutning lättare erhöll
sprickor än smidesjärnpansaret.
De italienska fartygen blevo i enlighet med kommissionens förslag försedda med
stålpansar. Den sålunda inslagna vägen blev emellertid icke följd av övriga nationer.
Olika meningar uppstodo, huruvida stålpansaret verkligen vore det fördelaktigaste. I
England och Frankrike strax därefter företagna skjutförsök ledde ej heller till
smides-järnspansarets avskaffande i dessa länder på grund av dess, jämfört med stålpansaret,
stora seghet och säkerhet mot sprickbildning vid beskjutning. Härtill kom, att en ny
pansarkonstruktion, nämligen med stål klädda smidesjärnplåtar, blivit införd i England.
Det för stålpansaret avsedda stålet kunde tillverkas enligt nedanstående 3 metoder,
nämligen:
Bessemermetoden;
Siemens’ metod; och
Siemens’ martinmetod.
Av dessa metoder kom dock egentligen endast den sistnämnda till användning vid
pansartillverkningen. När vid denna stålblocken erhållits, genomarbetades de av en
ånghammare (den vid Creusotverken denna tid uppställda hade en falltyngd av 80 ton).
Efter sålunda utförd smidning av pansarplåten härdades den i olja, utglödgades och
dimensionerades. Man tillskrev härdnings- och utglödgningsprocessen stor betydelse för
pansarets motståndskraft i förening med dess förmåga att icke spricka sönder vid
projektilens anslag. Så småningom vidtog man den förbättringen, att plåtens framsida
härdades mer än övriga delar av densamma.
Konipoundpansar och hårt homogent stålpansar. Som i det föregående blivit
påpekat, hade stålpansaret den olägenheten, att verkningarna av beskjutning sträckte sig
i form av sprickor över en stor del av plåten, varigenom vid mer varaktig beskjutning
fara uppstod, att plåtar skulle falla av och beträffande fartyg blotta skeppssidan. Vid
smidesjärnspansaret var däremot verkan vid beskjutning långt mer lokal.
Kort efter stålpansarets framkomst (1876) sökte man därför erhålla en
pansarkonstruktion, som i sig förenade stålets motståndskraft och smidesjärnefs seghet. Resultatet
blev stålklädda järnplåtar, s. k. kompoundpansar. Uppfinningen tillskrives direktören
för Cammels verk i Sheffield, Wilson. Kompoundpansaret bestod av ett främre lager
av hårt stål av ungefär tredjedelen av hela plåtens tjocklek samt ett bakre (således
omkring dubbelt så tjockt) lager av smidesjärn. Det främre lagrets uppgift var att
genom sin hårdhet förhindra projektilens inträngande, under det att det bakre mjukare
lagret skulle lokalisera anslagets verkan samt förhindra uppkomsten av genomgående
sprickor i pansaret.
Till en början tillverkades kompoundpansar helt enkelt därigenom, att flytande stål
hälldes över en upphettad järnplåt, varigenom stålet förband sig med övre ytan av
järn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
