Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Minor, av H. Bergmark - Minteknikens nuvarande ståndpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAPEN I SJÖKRIGET. MINTEKNIKENS NUVARANDE STÅNDPUNKT. 727
att stöta emot. Minans motstånd mot nedtryckning i strömvatten beror, förutom av
längsektionsarean, även av minans flytkraft och form och uttryckes genom det s. k.
A
avdriftstalet C = 100 k —,
där k är en konstant beroende på minans form (O.i för en
Fig. 1256. Olika slag minering.
sfär, 0.13 för en cyl.), A är längdsektionsarean och F är minans flytkraft. C varierar
i allmänhet emellan 5 och 12. Vid konstruerandet av en modern sjömina fordrar
man att avdriftstalet skall vara högst 6, vilket innebär att minans ankartross av U/2
knops ström skall erhålla en avvikningsvinkel från normalen av högst 6°.
Minans flytkraft, d. v. s. skillnaden emellan dess volym i kbdm. och dess vikt i kg.,
beror vid en viss bestämd minladdning huvudsakligen av minstommens storlek. Vid
konstruerandet av minor är det alltså av vikt att tillse att denna blir tillräcklig. Att
lägga stora laddningar i relativt små minor är av vikts- och utrymmesskäl mycket
tilltalande men är ej att rekommendera på grund av
risken för nedtryckning i strömvatten. En mina med
t. ex. avdriftstalet 14 (upphittad under världskriget)
får redan vid 1 x/2 knops ström en avvikning av 20°.
Detta betyder att om minan lagts med 5 m mindjup
på 60 m bottendjup kommer den att få mindjupet
ökat till 9 x/2 m och således bliva ofarlig för de flesta
övervattensfartyg.
Vid en del förankringsinrättningar måste minan
följa ankaret till botten. Sådana minor, avsedda att
fällas å stora bottendjup, måste förses med särskilt
starkt konstruerade minstommar.
Laddningar och tändmedel.
Minladdningar bestå numera sedan början av 1900-talet
i allmänhet av trotyl (trinitrotoluol). Förutom större
brisans och kraft har trotyl framför det förut till
minladdningar ensamt använda bomullskrutet den
stora fördelen att detsamma kan gjutas direkt i
minans laddningsbehållare. Under och efter
världs
kriget hava försök på flera håll pågått för att få ett ännu brisantare sprängämne till
laddningar för minor och dessa försök hava resulterat i att på sina håll införts hexyl
(hexanitrodifenylamin) eller novit (blandning av trotyl och hexyl). Behovet av ökad
brisans har framgått av de kraftiga åtgärder till tryggande av örlogsfartygens
flyt-barhet som vidtagits samt av svårigheten att öka minladdningarnas vikt utöver
nuvarande mått.
Minladdningarnas vikt, som före världskriget endast undantagsvis översteg 60
kg., ökades under sagda krig betydligt och stormakterna använda numera i allmänhet en
laddningsvikt av 150 kg. De mindre nationerna hava i allmänhet stannat vid omkring
100 kg. på grund av begränsade utläggningsmöjligheter för större minor.
En minladdning utgöres alltid av två delar, huvud- och tändladdning. Den förra
består av gjutet eller pressat sprängämne, den senare alltid av pressat sådant.
Huvudladdningen kan vara ingjuten direkt i minstommen eller också placeras i särskilda
laddningsbehållare av järn eller zinkplåt. Tändladdningen, som består av en eller flera i
allmänhet cylindriska patroner, är innesluten i en tändkolv, som oftast genom ett hål i
minstommen utifrån införes i huvudladdningen. I en av patronerna i tändkolven sitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
