Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Minor, av H. Bergmark - Mineringars indelning och anordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
746
VAPENTEKNIK.
en fiendes operationsfrihet. Detta sker antingen genom att spärra farleder eller också
genom att minera utomskärs och dymedelst göra större vattenområden omöjliga att
befara.
De taktiska mineringarna gå ut på att under en sjöstrid lägga minor framför den
fientliga sjöstyrkan, för att denna antingen skall lida förluster genom att passera
mi-neringen, eller tvingas till ofördelaktiga manövrar genom att kringgå densamma. Dessa
mineringar äro hittills av mera teoretiskt intresse enär sådan minering vid endast ett
känt tillfälle kommit till utförande. Anledningen till de taktiska mineringarnas ringa
utnyttjande torde få sökas dels i svårigheten att under en sjöstrid hålla noggrant
bestick, och dels i omöjligheten att på förhand avgöra vilka områden, som under stridens
fortgång ej behöva befaras med egna fartyg.
De strategiska mineringarna indelas i fasta och tillfälliga. De förra utgöras av
rena spärrmineringar anordnade i samband med det fasta kustförsvaret. De tillfälliga
mineringarna utläggas på tider och platser, som betingas av rådande krigsläge. Till
sin natur kunna dessa senare vara antingen offensiva eller defensiva.
Med offensivminering förstås en sådan minering, som oförmärkt lagts utanför av
fienden behärskad kust eller hamn eller i öppna sjön, där fientliga fartyg beräknas skola
framgå, i avsikt att därmed tillfoga fienden förluster.
Defensivminering benämnes en sådan minering som utlagts ej i huvudavsikt att
tillfoga fienden materiella förluster utan fastmer för att förmå honom att undvika det
minerade området, eller, om detta ej lyckas, tvinga honom att verkställa tidsödande
minsvepningsarbete. Gränsen emellan offensiv- och defensivmineringar är ofta svår
att noga fastställa.
Beroende på den större eller mindre vikt, som tillmätes en viss minering, göres
densamma mer eller mindre spärrande.
De fasta mineringarna, som ofta utgöra ett sista skydd för viktiga krigshamnar
o. d., utläggas vanligen fullt spärrade mot större fartyg. Härmed menas, att ett större
fartyg ej skall kunna passera mineringen längs den sannolika anfallslinjen, utan att
antingen stöta på minst en stötmina eller komma inom verkningsområdet för minst en
syftmina.
Enär minor ej kunna läggas på så ringa avstånd från varandra, som här skulle
erfordras, anordnas de fasta mineringarnas stötminor i flera linjer med förskjutning
emellan minorna. Syftminorna ordnas antingen på liknande sätt och sprängas då en
och en eller också sammanföras de till s. k. minbarrikader — minlinjer med mycket
små minavstånd, i vilka alla minorna sprängas samtidigt.
De fasta syftmineringarna förbliva understundom ständigt utlagda och benämnas
då fredsmineringar till skillnad från krigsmineringar, varmed menas sådana fasta
mineringar som utläggas först vid hotande krigsfara.
De tillfälliga mineringarnas utläggning varierar betydligt beroende på mineringens
natur.
Mot övervattensfartyg har intill senaste tid det ojämförligt vanligaste sättet varit
att lägga en rät eller bruten linj e med minavstånd varierande emellan 25 och 200 meter,
beroende på den grad av spärrande förmåga som mineringen anses böra hava.
Utläggningen sker från ett eller flera fartyg, beroende på minantalet och
tillgängliga fartygs storlek. Är minantalet större än att samtliga erforderliga minor kunna föras
på ett fartyg, läggas flera fartyg i lämplig formering bredvid varandra och fällningen
verkställes fartyg efter fartyg under iakttagande att luckor i mittlinjen i möjligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
