Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Minsvep, av H. Bergmark - Historik - Svepteknikens utveckling under världskriget och nuvarande ståndpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
748
VAPENTEKNIK.
endast i samband med befästningar, och minsvepning inom skotthåll för dessas kanoner
var ej tänkbar. I och med omslaget i minans användande, vilket skedde ungefär vid
sekelskiftet, gjorde sig omedelbart behovet av en ordnad minsvepningstjänst gällande
och dess vikt och värde har sedan dess befunnit sig i jämn stegring.
I ett nutida sjökrig är en väl ordnad minsvepningstjänst ett huvudvillkor såväl för
tryggande av egna sjöstridskrafters operationsfrihet, som också för uppehållande av
sjöhandeln.
I rysk-japanska kriget uppträda för första gången i sjökrigshistorien organiserade
svepförband, försedda med för ändamålet särskild konstruerad svepmateriel.
Minsvepningsdivisionerna voro under detta krig i allmänhet sammansatta av
torpedbåtar eller bogserbåtar.
Minsvepen utgjordes av långa sveptrossar, som antingen släpades på botten eller
också av bojar och bärlinor höllos på lämpligt avstånd från vattenytan. Endast
två-båtssvep användes. De uppgifter, som tillkommo dessa förband, voro dels rensande
från minor av vissa kustområden, som behövdes för landsättning av trupper m. m., dels
även svepning framför slagskepps- och kryssareskadrarna, då dessa voro under gång
i eller i närheten av minerade områden.
Minsvepen voro ej försedda med någon apparat som avskar eller avsprängde
minankartrossarna och ej heller hade de någon inrättning som signalerade napp.
Svepningen försiggick på så sätt, att eventuellt påträffade minor drogos med av svepet utan
att man hade vetskap om, varken huruvida minor påträffats eller deras antal, för så
vitt ej minor sprungo i svepet. Detta sätt att svepa innebar självfallet ej tillräcklig
säkerhet för efterföljande fartyg.
Efter rysk-japanska krigets slut började en livlig uppfinnareverksamhet på
svepområdet, vilket utgjorde ett ganska lockande fält, där risken att råka ihop med förut
beviljade patent var mycket ringa.
De värdefullare uppfinningarna som gjordes, bestodo dels i ett flertal olika
konstruktioner av drakar, avsedda att hålla sveplinan på bestämt djup, dels också av i
allmänhet ganska komplicerade apparater för avsprängning av minankartrossar. Av
de mera kända drakkonstruktionerna från denna tid märkes en av svensken Sjöstrand
uppfunnen sådan, den s. k. »sjöstrandska pilen», en synnerligen god uppfinning, som fått
användning dels vid minsvep, dels också och huvudsakligen vid lodapparater för
sjö-mätningsändamål.
Några epokgörande uppfinningar kan man dock ej anteckna från denna tid. De
läto vänta på sig, till dess att under världskriget nöden blev uppfinningarnas
moder.
Sveptekuikens utveckling under världskriget och nuvarande ståndpunkt. Behovet
av att äga minsvep, varmed farleder såväl utom- som inomskärs snabbt kunna
genomsökas för konstaterande av huruvida sagda farleder äro minerade eller icke, blev
före världskriget ej tillräckligt beaktat, och detta gjorde, att fullgoda söksvep överallt
saknades vid krigsutbrottet.
Frågan löstes under världskrigets lopp huvudsakligen efter två linjer.
Tyskarna konstruerade lätta flerbåtssvep, försedda med särskilda
urkopplings-anordningar, som verkade, så snart en mina fångades. På ententesidan använde man
såsom söksvep den längre fram beskrivna paravanen. Denna bogserades då från
fartygens akterstäv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
