Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Torpeder, av J. Blomberg och F. Arsenius - Torpeduppfinningar och försök med olika torpedtyper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
792
VAPENTEKNIK.
ångtorped. Den sistnämnda, ej att förväxla med förut beskrivna ångtorpeder, är en
Whitehead-torped, där den vatteninsprutning, som användes för att moderera
temperaturen av den upphettade luften, så småningom ökas, så att huvudsakliga drivmedlet
blir ånga och luften till stor del åtgår för förbränningen.
Ehuru idén att öka tryckluftens verkan genom upphettning fått tillämpning redan
år 1872 i fråga om en styrbar torped, föreslagen av F. A. Wellesley, och år 1883 i fråga
om en annan dylik av B artlett, var
det först år *1900 som verkliga försök
gjordes i denna riktning. Då det sedan
visat sig, att effekten kan fördubblas
genom uppvärmning av den expanderande
luften, synes det egendomligt, att denna
fråga praktiskt taget fått vila under 28
år. Det visade sig emellertid, att
proble
met var mycket svårlöst och att det var nödvändigt att först hava en fullt tillförlitlig
kalltorped, innan man började experimentera med uppvärmning av luften, och det
tog ändock fulla 10 år, innan en praktiskt användbar varmluftsapparat
varutexperi-menterad.
Den första verkliga varmluftsapparaten (fig. 1323) uppfanns år 1900 av den förut
omtalade Leavitt i Brooklyn.
Hans varmluftsapparat bestod av ett kärl (a) insatt mitt i luftkärlet (&); över detta
kärl befann sig en huv (c), från vilket luftröret (d) till maskinen (turbinen) gick. En
liten behållare (/) för bränsle (sprit) var anbragt i hemliga rummet och bränslet trycktes
in i kärlet genom röret (g). En tändpatron (i) gick snett igenom luftkärlsbotten och
ned i förbränningskärlet. Tändpatronen hade dels ett slagstift, vilket var uppgillrat
och frigjordes genom tryckluft vid hanens omkastande, och dels en långsamt brinnande
sats, som tände bränslet. Den märkvärdiga placeringen av kärlet, de många
genomgångarna av luftkärlsbotten och svårigheten
att kunna komma åt själva apparaten
voro stora olägenheter, men ändock
var resultatet så gott, att
anordningen fått användning i Bliss-torpeden.
Leavitt återkom med förbättringar
åren 1906 och 1907; huven var
borttagen och tändpatronen hade fått en
fördröjningsanordning, så att bränslet
hann rinna ned i kärlet innan
tänd-ning skedde.
Den stora Newcastlefirman Sir
W. G. Armstrong, Whitworth & Co. inköpte Leavitts patent och förbättrade
detsamma. Firmans konstruktör Sodeau insåg snart, att luften borde uppvärmas först
sedan den passerat tryckregulatorn, och år 1905 var Armstrong-Sodeau inne på rätta
vägen, i det de läto luften på väg till maskinen passera en särskild
förbränningskam-mare, till vilken bränsle från två behållare intrycktes genom tryckluft med högre tryck
än den luft, som gick till maskinen. Bränslet insläpptes först då maskinen gjort ett
visst antal slag, varvid tändning samtidigt skedde. År 1908 hade apparaten fått sin
slutgiltiga form.
Fig. 1323. Leavitfs varmluftsapparat.
Fig. 1324. Armstrong-Sodeau’s varmluftsapparat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
