Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i luftkriget, av A. Örnberg - Kulsprutor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAPEN I LUFTKRIGET. KULSPRUTOR.
801
VAPEN I LUFTKRIGET.
Av kommendörkapten A. Omberg.
Vid världskrigets utbrott år 1914 var flygvapnet i praktiken mycket ungt. Intresset
var så gott som enbart koncentrerat till konsten att flyga, och de vapen, som medfördes
å flygmaskiner, utgjordes av gevär, karbin er eller pistoler. Men allt eftersom flygkonsten
utvecklades och kravet på stridsflygmaskiner ökades, infördes kraftigare vapen, nämligen
kulsprutor och bomber.
Kulsprutor. Redan på hösten 1914 uppträdde sålunda flygmaskiner bestyckade med
kulsprutor. På flygmaskiner, där motor och propeller befunno sig bakom förarplatsen,
installerades därvid kulsprutan jämte spanaren längst fram i sittkorgen och inbyggdes
fast i flygmaskinen. Detta sätt för kulsprutans apterande var synnerligen fördelaktigt
för anfall, men medgav icke möjlighet till försvar vid angrepp bakifrån eller från sidorna.
Voro motor och propeller däremot placerade framför förarplatsen, anbringades kulsprutan
bakom maskinens bärplan. Kulsprutan vilade därvid i en lavettklyka eller lavettbåge,
så att den kunde höjdriktas kring sina tappar. Lavetten fastsattes å en ring, rörlig medelst
rullar på en i flygmaskinen fast inbyggd rullbana, i vilkens mitt skytten befann sig.
Kulsprutan kunde således avgiva eld åt sidorna och bakåt, ävensom uppåt och nedåt, men ej
framåt, på grund av propellerns läge. Vid de första försöken med så uppställda rörliga
kulsprutor visade det sig emellertid, att träffsäkerheten var skäligen ringa beroende på
lavettagets jämförelsevis bräckliga konstruktion och de obekväma anordningarna för skytten
vid hanterandet av ett så pass tungt vapen vid maskinens hastiga gång genom luften.
För att avhjälpa dessa olägenheter infördes anordningar, som möjliggjorde skjutning
mellan propellerbladen och som sålunda även å de flygmaskiner, där propellern satt
framtill, tilläto, att kulsprutan uppställdes fast i maskinen och riktades genom
manövrering av hela flygplanet. Redan i juli 1914 hade i Frankrike försök blivit utförda för detta
ändamål. Firman Morane-Saulnier hade sålunda placerat en lätt Hotchkisskulspruta på
ett av sina monoplan, där genom en enkel kugghjuls väx el impulser överfördes från
motoraxeln till kulsprutans avtryckare på så sätt att vid vart fjärde varv av propellern ett
skott avfyrades, då de båda propellerbladen stodo horisontellt och ej löpte fara att träffas.
Vid 1 200 varv av propellern blev eldhastigheten således 300 skott. Kulsprutan kunde
därvid med lätthet hanteras av föraren, som endast hade att medelst ett enkelt handgrepp
inkoppla kugghjulsväxeln till motoraxeln, då eld skulle avgivas, samt verkställa
urkoppling, då eld skulle upphöra. Riktningen skedde genom flygmaskinens manövrerande,
under det att elden pågick automatiskt. Patronerna voro på vanligt sätt insatta i
patronband eller magasin, varifrån de automatiskt frammatades genom kulsprutemekanismens
mataranordning. Antalet patroner var så stort, att det beräknades räcka för ett anfall.
Detta system kom till användning huvudsakligen å ensitsiga jaktmaskiner, vilka med
lätthet kunde vändas i riktning mot fienden. De första på så sätt bestyckade
flygmaskinerna uppträdde redan i september 1914 på franska sidan.
Vissa olägenheter vidlådde emellertid detta system. Dels var kulsprutans eldhastighet
beroende av motorns rotationshastighet och dels var risken stor, att propellerbladen
51—23009S. Uppfinningarnas bok. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
