Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Vattenavlopp, av Hugo Lindquist - Avloppsvattnets rening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
VATTENBYGGNADER.
Ett begrepp om storleksordningen av de i avloppsvattnet förekommande ämnena
ger nedanstående tabell, utgörande ett medeltal för ett flertal tyska städer.
Exempel på avloppsvattnets sammansättning.
(Milligram per liter.)
Olösta ämnen Lösta ämnen Kväve
Org. Oorg. Kväve Org. Org. [-Ammoniak Fosforsyra-] {+Ammo- niak Fosfor- syra+} Kali Klor
446 271 42 365 24 67 26 90 252
I fråga om graden av reningen hava olika åsikter förfäktats. Som exempel kan
anföras, att engelska experter föreslagit, att vattnet efter rening men före
utsläppandet i vattendrag skulle steriliseras. Förslaget gav anledning till livlig diskussion,
varvid i allmänhet den åsikten kom till uttryck, att vatten i floder, som genomrinna
bebyggda orter, icke lämpa sig för dricksvatten, och att det borde anses som dessa
floders uppgift att avleda avloppsvattnet.
Den nuvarande uppfattningen torde vara den, att avloppsvattnet bör renas från
på ytan simmande föremål. Dessa utgöra varken kvantitativt, eller kvalitativt den
farligaste delen av föroreningarna, men som de lätt samlas i lugna vikar eller där
bakvatten råder, böra de borttagas av estetiska skäl.
Dessutom bör avloppsvattnet renas till den grad, att det mottagande
vattendragets eller recipientens karaktär ej väsentligt försämras.
Beroende av vattendragens självrening blir den grad av rening som eftersträvas
olika i olika fall. Med självrening förstås de processer, varigenom recipienten kan
uppvisa samma vattensammansättning i en punkt belägen på ett visst avstånd
nedströms om en plats, där föroreningar insläppts, som uppströms därom.
Självreningsförmågan är i främsta rummet beroende av vattnets halt av fritt syre,
vid närvaro av vilket det genom biologiska processer förmår att sönderdela, mineralisera
och förgasa organiska produkter. Det säger sig självt, att recipientens storlek, som
bestämmer utspädningen, därvid spelar en dominerande roll. Vidare inverkar
ström-hastigheten, i det de större hastigheterna med sina större virvelrörelser dels ge en
fullständigare blandning, dels föra det luftsyre, som upptages på ytan, ner på djupet. I
lugnflytande vatten kunna dessutom avsättningar i bankar äga rum, vilka råka i
förruttnelse och bli farliga för såväl växt- som djurliv. På självreningen inverkar
även vattnets kemiska sammansättning. Är recipientens vatten exempelvis
salthal-tigt, sker vid blandningen med avloppsvattnet en utfällning av lösta ämnen.
Av det sagda torde framgå, att det icke är nödvändigt att rena alla
avloppsvatten lika mycket, för att ovan uppställda villkor skola uppfyllas. Om
avloppsvattenmängden är synnerligen liten i förhållande till det mottagande vattendraget, är
avskilj ningen av de simmande föremålen tillräcklig. Vid mindre vattendrag måste
vattnet dessutom renas från sina uppslammade (olösta) ämnen och eventuellt de
lösta. Vid ännu mindre vattendrag måste reningen drivas därhän, att
avloppsvattnets totala halt av organiska ämnen mineraliseras, så att de ej mer kunna råka i
förruttnelse. Längre drives reningen i regel ej.
Under den tidrymd av ungefär tre kvartsekel, som reningsfrågan varit aktuell,
har en mängd olika reningsmetoder eller renings för far anden utvecklats. Många olika
uppslag hava framkommit, lagts å sido och åter upptagits. Många gånger har man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
