Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Vattenledningar, av Victor Jansa - Vattnets beskaffenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
VATTENBYGGNADER.
Att vattnet är klart betyder, att det är fritt från uppslammade ämnen. Sådana äro
i allmänhet av mindre betydelse vid bedömandet av ett vattens lämplighet såsom
dricksvatten. De förekomma nästan uteslutande i ytvatten, sällan i grundvatten.
Ytvatten är ofta brunfärgat av s. k. humus, som bildas vid förmultning av
växtämnen. Den är sällan hälsovådlig, men ger vattnet ett orent utseende. Dess avlägsnande
är ganska omständligt.
Grundvatten är i regel färglöst då det upphämtas till jordytan. Under inverkan
av luftens syre kan det emellertid inträffa, att det efter någon tid börjar opalisera och
därefter avsätta järn. Vid oxidering övergå nämligen vissa lösliga järnsalter till
syre-rikare föreningar, som äro olösliga. En hög järnhalt gör vattnet onjutbart och är
därjämte farlig för rörledningarnas bestånd. En viss alg (Chrenotrix) utvecklas med stor
hastighet i järnhaltigt vatten. Om järnet icke avlägsnas kan det därför hända, att
denna alg kommer hela rörnätet att växa, igen, vilket inträffade vid en av Berlins första
vattenledningsanläggningar.
Dålig lukt och smak hos ett vatten tyda vanligen på föroreningar av sådan art, att
vattnet är odugligt till dricksvatten.
Temperaturen är hos ytvatten mycket växlande. I Sverige varierar den under året
mellan 0° och 25° C. I någorlunda djupa sjöar finnes på visst djup under ytan ett s. k.
språngskikt, vilket utgör den gräns, intill vilken solvärmet nedtränger. Under
språngskiktet sjunker vattentemperaturen hastigt till de lägre värden, som känneteckna de
jämförelsevis stillastående djuplagren. Språngskiktets djup är olika hos olika sjöar,
beroende på deras ytareal, djup och vattenrymd, samt på den grad, i vilken de äro
utsatta för vindens inverkan.
Grundvatten har vanligen en ganska konstant temperatur, oberoende av
årstiderna.
I vattnet förekommande lösta eller osynliga ämnen äro av kemisk eller biologisk
natur.
De kemiska ämnen, som äro av betydelse i vatten för vattenledningsändamål, äro
klor, ammoniak, nitrat, nitrit, sulfat, kalk, magnesium, järn, mangan och kolsyra samt
alla organiska, föreningar.
Klorhalt hos ytvatten antyder vanligen föroreningar av animalisk natur och får
därför ej överskrida en viss gräns, vilken brukar sättas till 10 mg pr liter. Vid kusterna
kan klorhalt orsakas av havets inverkan. Grundvatten innehåller stundom avsevärda
mängder klor, härrörande från salthaltiga geologiska avlagringar, som det passerat. Ur
smaksynpunkt är en klorhalt intill c:a 200 mg pr liter tillåtlig.
Salpetersyra härstammar vanligen från förruttnelseprodukter av organiska ämnen
och får därför finnas endast i mycket ringa mängd. Ammoniak och nitrit antyda
omedelbar närhet av någon förruttnelsehärd och få därför icke finnas. Kemisten äger
synnerligen känsliga reagens för uppspårande av dessa ämnen. Mängder över 0.1 mg pr
liter kunna utan svårighet påvisas.
Kalk och magnesia bibringa vattnet dess hårdhet. Den brukar angivas i grader,
varvid 1° motsvarar 10 mg kalk eller 7 mg magnesia på 1 liter vatten. Hårdheten jämte
kolsyran giver vattnet dess friska smak. Ar hårdheten obetydlig säges vattnet vara
mjukt och har då en fadd smak. Gränsen mellan hårt och mjukt vatten brukar sättas
vid 7°. Å andra sidan är en för stor hårdhet i många avseenden olämplig. Vatten med
en hårdhet av 20° och därutöver anses stundom skadligt för hälsan. Ett gott
dricksvatten bör icke hålla mera än 10 hårdhetsgrader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
