Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Vattenledningar, av Victor Jansa - Vattentäkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VATTENLEDNINGAR. VATTENTÄKT.
211
ofta med rörliga fogar. Nedläggandet av mindre intagsledningar utföres med fördel
vintertid från isen genom en uppsågad vak.
Vid land anordnas på intagsledningen en brunn, i vilken en fin sil insättes,
bestående av en med silduk överspänd ram och uppställd i lutande läge, varigenom vattnet
medföljande småpartiklar få större benägenhet att föras upp mot ytan. Silen
anordnas vanligen så, att den kan uttagas för rensning, utan att driften behöver avbrytas.
Den under vattnet belägna delen av intagsledningen är svår att få alldeles tät, och
bör därför erhålla rikliga dimensioner, varigenom risken för inströmning av olämpligt
vatten genom skarvarna minskas. På grund av den nedsatta strömhastigheten uppstå
Fig. 221. Intag i avsättningsbassäng.
emellertid avsättningar inuti ledningen, vilka då och då måste avlägsnas. Stundom
framdrager man för detta ändamål en särskild tryckledning till intagsbrunnen. Vid
mycket stora anläggningar anordnas dubbla, gångbara intagsledningar, varigenom
deras renhållning möjliggöres.
Utomlands, särskilt i Amerika, användas icke sällan såsom vattentäkt floder med
så slamhaltigt vatten, att det skulle vara olämpligt eller rent av omöjligt att placera
intaget direkt i vattendraget. I sådana fall ledes vattnet till väldiga avsättningsbassänger,
i vilka slammet sjunker till botten. Intaget anordnas nära ytan, där vattnet är
jämförelsevis klart. Fig. 221 visar ett enligt denna princip utfört intag. Intagsledningens
inom bassängen belägna del är vid basen försedd med en led och uppbäres av tvenne
flottörer, så att intagsöppningen kommer på konstant djup under vattenytan.
I många vattendrag varierar avrinningen mycket starkt under olika tider av året.
Även om den totala framrinnande vattenmängden under ett år är mer än tillräcklig
att tillgodose vattenbehovet i ett samhälle under motsvarande tidrymd kan det sålunda
hända, att avrinningen vid lågvatten är alldeles för liten. Detta är särskilt fallet med
rinnande vattendrag, som sakna sjöar, vilka alltid åstadkomma en utjämning av
vattenflödet. I sådana fall har man ofta måst tvärs över dalgångar bygga en s. k.
reservoardamm och på detta sätt bilda en konstgjord sjö, vars magasin utjämnar vatten
variationerna. Dylika dammar anläggas utom för vattenledningsändamål jämväl för
utvinnande av vattenkraft, för bevattning, till skydd mot högvattenflöde m. m.
Den mest kända bland Gamla Världens reservoardammar torde vara den av
engelsmännen under åren 1898—1905 uppförda Assuandammen i Egypten, i vilken 2 mil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
