Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Vattenkraftanläggningar, av Gottfried Berg och Walo Finné - Sjöregleringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydelse på grund av att det så att säga höjer den förutvarande sekundakraftens
kvalitet.
Härigenom hava sjöregleringarna i vårt på sjöar så rika land kommit att ingå som
ett viktigt led i exploaterandet av vår vattenkraft och i stor omfattning ökat
vattenfallens »utbyggnadsvärdighet».
Regleringens omfattning och magasinsgränser. Med hänsyn till den utsträckning
i vilken man genom reglering kan behärska avrinningen från en sjö, skiljer man mellan
fullständig reglering och partiell reglering.
Med fullständig reglering avses en reglering, där regleringsmagasinets rymd är så
stor, att en praktiskt taget jämn avtappning kan erhållas. Såsom framgått av det ovan
anförda erfordras en mycket stor magasinsrymd i förening med gynnsamma klimatiska
förhållanden för att en dylik reglering skall kunna genomföras.
Med partiell reglering, den allmännaste formen för reglering, förstås en reglering,
som icke medgiver fullständig hushållning med den tillrinnande vattenmängden. En
övre och en nedre magasinsgräns bestämmas med hänsyn till ekonomiska och andra
förhållanden, varefter inom dessa gränser vattenståndet regleras så, att största möjliga
utbyte erhålles.
Vid bestämmandet av magasinsgränserna i en för reglering avsedd sjö har man att
taga hänsyn till många faktorer.
Övre magasinsgränsen förlägges vanligen i närheten av sjöns naturliga högvattenyta
och oftast lägre än denna i landets mera bebyggda och odlade delar. Orsaken härtill är
framför allt, att odlingen och bebyggelsen utmed sjöarna i regel skjutits fram så nära
sjön, som vattenståndet tillåtit, ibland längre ut. Vidare må framhållas, att ett
tillfälligt högt vattenstånd, som i sjöarnas oreglerade tillstånd inträffar på våren före den
egentliga vegetationstiden eller på hösten efter skörden, icke medför så stora skador,
som om exempelvis vattenytan i sjön efter reglering skulle hållas vid högvattennivån
under större delen av sommaren. Även må erinras om att det icke blott är den
översvämmade marken, som skadas, utan även all mark, som är så lågt belägen, att dess
torrläggning förhindras eller försämras av de vattenstånd, som hållas i sjöarna. Det
erforderliga torrläggningsdjupet för full brukbarhet anses vara för åker 1.2 à 1.3 m, för
ängsmark c:a 0.5 à 0.7 m och för skogsmark 0.4 à 0.5 m. För mark belägen på något avstånd
från sjön måste givetvis även hänsyn tagas till att samlingsdikena måste hava
erforderlig lutning.
Vid undre magasinsgränsens fastställande bliva kostnaderna för de åtgärder, som
måste vidtagas för sjöns sänkning i regel bestämmande. Ofta nöjer man sig med att
endast avtappa sjön till dess naturliga lågvattenstånd, men, emedan regleringen vanligen
avser en ökning av lågvattenmängden, förutsätter detta dock en viss rensning av sjöns
utlopp. Vill man dessutom sänka lågvattenytan, bliva kostnaderna för den då
erforderliga ökade rensningen ofta betydande, vilket är ett av skälen till att en större sänkning
av lågvattenståndet mera sällan kan genomföras.
Om båttrafik förekommer på sjön, måste dess krav på nödigt seglationsdjup och
möjlighet att lägga till vid båtbryggorna tillgodoses under seglationstiden. Flottning över
sjöarna sker ofta med hjälp av varpbåtar, vilka ävenledes fordra ett visst lägsta vattendjup.
Sanitära och estetiska hänsyn kunna även bliva bestämmande för avsänkningen.
Att under sommaren torrlägga långgrunda, dyiga stränder i närheten av samhällen
innebär nämligen påtagliga sanitära och estetiska olägenheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
