Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Navigation, av S. Ulff - De nutida nautiska hjälpmedlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE NUTIDA NAUTISKA HJÄLPMEDLEN.
661
Fig. 885. Pejlskiva.
missvisningens storlek från den ur ett sjökort uttagna rättvisande kursen. Det är framför
allt genom de systematiska utforskningar, som under senare år utförts av det
amerikanska Carnegie-institutet och dess undersökningsfartyg Carnegie och Galilei,
som man numera kunnat utgiva tillförlitliga missvisningskartor över hela jorden.
Den av fartygsjärnet beroende felvisningen hos kompassen, deviatiown, som varierar
med bl. a. fartygets stävriktning, har man även lyckats komma till rätta med, främst
tack vare de teoretiska forskningar, som utförts av Poisson och Airy. Man inför sålunda
i kompassens omedelbara närhet järnstycken och magneter, som hava en verkan av
motsatt slag mot den av fartygsjärnet framkallade;
detta kallas att kompensera kompassen. Möjligen
återstående deviation bestämmes och tillfogas till
de för missvisning rättade kurserna; därigenom
erhållas de kurser, som skola styras på kompassen
för att komma fram i den å sjökortet uttagna
kursen.
Såsom ett tillbehör till kompassen kan
pejlski-van (fig. 885) betraktas. Med denna kan man
fastställa riktningen till ett föremål inom synhåll helt
enkelt genom att syfta genom dioptrarna mot
föremålet och avläsa bäringen å den under dioptrarna
befintliga graderade skivan. Då denna inställes i
överensstämmelse med kompassen, skall den
av
lästa bäringen rättas för deviation och missvisning, innan den kan utläggas i
sjökortet.
Trots alla de förbättringar, som magnetkompassen på senare år undergått, kan den
dock ej betraktas som ett precisionsinstrument, i synnerhet som dess deviation ombord
på järnfartyg undergår förändringar, vilka i vissa fall äro omöjliga att på förhand
beräkna. Under gång till sjöss måste därför kompassen ofta kontrolleras, vilket vanligen
sker genom observationer å solen.
Ombord på krigsfartyg, där stora järnmassor förekomma, samt å
undervattensbåtar, där inverkan från de elektriska maskinerna är avsevärd, har magnetkompassens
nackdel att vara beroende av fartygets magnetism stundom omöjliggjort dess användande.
Man har därför länge försökt erhålla en ersättning för magnetkompassen och har i
början av 1900-talet även lyckats härmed i och med uppfinningen av gyroskopskompassen
eller, som den numera vanligen kallas, gyrokompassen.
Gyrokompassen/ Ordet gyroskop härleder sig från de båda grekiska orden yvpog
(gyros), omlopp, och gv.otieiv (skopein), att se, varför dessas sammansättning kan
översättas med »att se omloppet» av jorden. Detta var även ändamålet med de första
försök med fritt roterande snurror, som i mitten av 1800-talet verkställdes av den franske
fysikern L. Foucault. Han påvisade även att om man upphängde och fasthöll en
roterande snurra, ett gyroskop, så att dess rotationsaxel tvingades att intaga vågrätt läge,
inställde den sig i meridianens riktning.
En av de första uppfinnare, som sökt utnyttja denna gyroskopets egenskap till
att framställa en kompass, var holländaren Marinus Gerardus van den Bos. I hans
patentskrift från år 1885 återfinnes en principskiss (fig. 886) av uppfinningen. Man ser
där den av två elektromotorer drivna snurran anbragt i en behållare, som vilar på det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
