Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Skeppsbyggnad, av Nils J. Ljungzell - Skeppsbyggnadskonstens historia - Medeltidens skeppstyper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKEPPSBYGGNADSKONSTENS HISTORIA.
727
Fig. 960. Venetiansk galär, sedd akterifrån.
slöt sig patriarken till tåget och hällde ett stort fat vigvatten i havet för att förebygga
storm och oväder; därpå styrde man ett stycke ut till sjöss, under det att fästningarna
på ömse sidor om hamnen hälsade. »Bucintoro» vände därpå; dogen trädde ut och kastade
en ring i havet. Genom denna ceremoni skulle dogens förmälning med havet ske och
hans herravälde däröver symboliseras.
I norra Europa bildades
vid mitten av 1200-talet det
senare så mäktiga [-Hansaför-bundet]-] {+Hansaför-
bundet]+} deras skepp, kallade
koggar, liknade de samtida
skandinaviska skeppen (fig.
958). Koggarnas storlek torde
närmast kunna jämföras med
de nutida tvåmastade
Öster-sjöskonarna, liksom ock de
förras form påtagligt närmade
sig de under senare tider
förekommande mindre
segelskeppens. Utmärkande för de
han-seatiska koggarna voro de
höga påbyggnaderna eller
ka-stéllen i för- och akterskeppen.
De medeltida segelfartygens dimensioner voro efter nutida begrepp ganska
blygsamma; skepp på 20 m längd överallt betraktades säkerligen hela antiken och
medeltiden igenom såsom rätt stora, och en längd på 30 m torde ända till slutet av 1400-talet
för dylika slags fartyg hava varit sällsynt. Större Medelhavsfartyg förde påtagligen
Under 1100-talet såväl som långt senare i regel icke fler än två master, ehuru ändamåls-
Fig. 961. Modell av »Bucintoro», dogens i Venedig praktskepp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
