Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Skeppsbyggnad, av Nils J. Ljungzell - Skeppsbyggnadskonstens historia - Ångskeppens vidare utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKEPPSBYGGNADSKONSTENS HISTOBIA.
755
Fig. 992. Atlantångaren »Oceanic», byggd 1870, tillhörande
»White-Star»-linjen. 3 800 bruttoregisterton.
utanför New York, varvid ett stort hål, c:a 26 m långt och över 1 m brett, upprevs i
bottnen. Tack vare konstruktionen med dubbel bordläggning och cellsystem höll sig
emellertid »Great Eastern» ändock flytande; fartyget lyckades komma flott och föra sina
passagerare och sin last lyckligt till New York, varest bottenskadorna i brist på
tillräckligt stor docka måste repareras av dykare, ett arbete, vilket drog lång tid och oerhörd
kostnad. Under en på försommaren 1861 anträdd resa till New York sönderbrötos såväl
sidohjulen som akterstäven med den påföljd, att skeppet under tre dagar redlöst drev
omkring på Atlanten, tills det lyckades en av matroserna ombord att anordna ett nödroder.
Under de närmaste åren gjordes ytterligare ett antal resor, varefter »Great Eastern»
avslutade sina
atlanterfär-der som passagerarfartyg,
enär det ekonomiska
resultatet blev alltför
dåligt. Ångaren såldes på
auktion och begagnades
under åren 1865—75 som
kabelutläggningsfartyg.
Sedan förevisades det
som kuriositet vid en
utställning, användes som
flytande hotell m. m.
Slutligen, år 1888,
försåldes jätteskeppet, efter
att ursprungligen hava
kostat omkring 16 millioner kronor, för knappt 300 000 kronor och fördes till Liverpool
för att upphuggas.
Efter experimentet med »Great Eastern», som visade, att vid 1800-talets mitt
tekniken varken i avseende på skepps- eller maskinbyggnadskonst, navigation eller
hamnväsende nått så långt, att ett dylikt jätteskepp kunde bli lyckat, dröjde det ungefär
ett halvt sekel, innan man åter gav sig på att bygga lika stora fartyg. Under 1860- och
1870-talen höll o sig oceanångarna — ännu i regel samtidigt inrättade för segling —
mellan 100—150 m i längd, med en dräktighet av 3 000—5 000 bruttoregisterton och ett
deplacement om 5 000—8 000 ton. Ett typiskt exempel från dessa decennier är »White
Star»-linjens första atlantångare, »Oceanic», om 3 800 brt (fig. 992). Samma rederis
år 1899 byggda nya ångare med samma namn (fig. 993) var det första fartyg, som
överträffade »Great Eastern» i storlek. Denna andra »Oceanic» hade en längd i vattenlinjen av
208.8 m, en bredd av 20.85 m, ett djupgående av 9.9 m vid 28 500 tons deplacement,
en dräktighet av 27 300 brt, en maskinstyrka av 27 000 ihk och gjorde en fart av 20.7
knop.
De viktigaste uppfinningar, som under 1800-talets senare hälft möjliggjorde att
allt större maskinfartyg med framgång kunde byggas, voro:
förbättringar i själva skrovens konstruktiva byggnad, såsom dubbelbottnens införande;
höjande av det i skroven använda järnets kvalitet;
effektivare pannor och ångmaskiner, slutligen införande av ångturbiner, jämte allt
högre ångtryck;
anbringande av flera propellrar och ökad verkningsgrad hos desamma.
Beträffande dubbelbottnens införande sammanhänger detta med barlastens art
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
