Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- III. Skeppsbyggnad, av Nils J. Ljungzell
- Skeppsbyggnadskonstens historia
- Ångskeppens vidare utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
756
SKEPPSBYGGNAD.
och. placering ombord. Tidigare hade jord- eller sandbarlast huvudsakligen begagnats,
då ett skepp, efter att hava lossat sin last, fått otillräcklig stabilitet. De första försöken
med vattenbarlast gjordes på ångare, som förde kol till London från norr och väster, för
att få fartygen sj ovärdiga på återresan, varvid vattnet förvarades uti vattentäta säckar,
som placerades i lastrummen. Som emellertid dessa säckar visade benägenhet att gå
sönder under fartygens rullning i sjön, övergick man’ snart till att bygga in fasta rum
av järnplåt på skeppsbottnen. I början — på 1870-talet — byggde man dessa
bottentankar ovanpå de då gängse bottenstockarna, men under nästa årtionde övergick man
till den ännu alltjämt brukliga cellulära dubbla bottnen. Denna, som sålunda i första
*
Fig. 993. »Wbite-Star»-linjens andra »Oceanic», byggd 1899. 27 300 bruttotons. Den första ångare,
som överträffat »Great Eastern» i storlek.
hand tillkommit för att få skepp sj ovärdiga på s. k. barlastresor, har senare kommit att
tjäna också andra viktiga ändamål: den gör exempelvis fartyget säkrare vid
grundstöt-ning, och med vatten i densamma reglerar man dels stabiliteten, dels fartygets läge i
för- och akterlig riktning, d. v. s. trimförhållandena. Tankarna i dubbelbottnen
användas även för att förvara färskvatten till ångpannorna, brännolja och dyl.
Som nämnt, hade under 1800-talets första årtionden järn börjat användas i stället
för trä som skeppsbyggnadsmaterial. Dess allmännare införande gick dock ganska
långsamt, närmast beroende på redarnas och sjökaptenernas konservatism och misstro mot
det nya materialet. År 1855 hade dock järnskrov för sjögående fartyg blivit ganska
vanliga, och Lloyd’s Register, det förnämsta engelska klassificeringssällskapet, utfärdade
det året sitt första byggnadsreglemente för järnfartyg. Det före och vid denna tid
använda materialet var välljärn, vilket skulle hava en minsta draghållfasthet av 3 150—
2 830 kg/cm2 i resp, vinkelrätt mot valsriktningen. Starkare material torde första
gången begagnats vid byggandet av ett par snabbgående hjulångare i England år 1859, då
puddelstål med en hållfasthet av icke mindre än c:a 6 300 kg/cm2 försöktes. Den stora
omvälvningen i järnmaterialet inträffade emellertid med bessemer- och
martinmeto-dernas införande inom järnhanteringen, huvudsakligen på 1870-talet. Götmetallen höll
därmed sitt segrande intåg, under det att vällmetallen med tiden så gott som
fullständigt försvann som skeppsbyggnadsmaterial. Med götjärn av en hållfasthet 4 100—5 000
kg/cm2 tilläto klassificeringssällskapen 20 % reduktion av materialdimensionerna,
varigenom fartygen kunde byggas väsentligt lättare än förut, samtidigt som göt järnet var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Oct 2 00:04:18 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/6/0766.html
