Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Skeppsbyggnad, av Nils J. Ljungzell - Stabilitet och fartygsrörelser - Tvärskeppsstabilitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STABILITET OCH FARTYGSRÖRELSER.
825
Fig. 1058. Exempel på olika utseende av statiska
stabilitetskurvor för fartyg.
lan 40°—60°. Skulle ett fartygs stabilitetskurva åter se ut som den streckade
kurvan (II) betyder det, att initialstabiliteten är otillräcklig och att metacenterhöjden är
negativ, d. v. s. metacentrum beläget under fartygets egen tyngdpunkt. Skeppet kan i
detta fall icke hållas på rät köl, på grund av att det då intager ett labilt jämviktsläge,
utan kurvan visar, att stabilitetsmomentet ända till c:a 18° är krängande och först vid
större krängningsvinkel än nämnda gradtal blir rätande. Fartyget ifråga skulle få
permanent slagsida, med 18° lutning antingen åt styrbord eller babord, emellan vilka bägge
ytterlägen skeppet hade relativt lätt att oscillera, såsom vid häftiga rodermanövrer
eller inträffande vindstötar från
sidorna.
Det teoretiska
bestämmandet av ett fartygs
stabilitets-moment och metacenterläge
vid olika krängnings vinklar
ut-föres med hjälp av för detta
ändamål uppfunna och
utarbetade metoder, för vilka
gemensamt gäller, att styvhetsmo-
mentets hävarm först sökes, ehuru genom skilda förfaringssätt. Vissa av metoderna kunna
genomföras från spantrutan med enbart räkneoperationer, andra medelst här tidigare
omnämnda mekaniska hjälpinstrument. Även modellförsök kunna användas, t. ex.
enligt ett av Heck angivet system. Bland mera använda
stabilitetsberäkningsmeto-der märkas:
Barnes metod (först publicerad vid början av 1860-talet och utgående från en
redan år 1798 av ätwood angiven formel för den statiska stabiliteten), där s. k. ned- och
uppdykande kilstycken — de mellan den ursprungliga och en krängd vattenlinje bildade,
något »apelsinklyft»-formade volymerna — jämte ett »korrektionsskikt» bilda
utgångspunkten för beräkningen, som genomföres helt siffermässigt med hjälp av t. ex. Simpsons
regel (man har senare funnit på att använda sig av instrument vid denna metod);
BENJAMiN-SPENCE-metoden (offentliggjord år 1884), vid vilken
deplacementslyft-kraftens placering i tvärskeppssektionen och därmed metacenterläget för resp,
kräng-ningsvinklar erhålles med hjälp av ett antal på lika avstånd på spantrutan (en
dubbelsidig dylik, där halvspanten uppritats på ömse sidor om medellinjen) inlagda parallella
vattenlinjer, vilkas areor och moment med avseende å en mot vattenlinjeplanen
vinkel-rät axel beräknas medelst exempelvis Simpsons regel — metoden kan genomföres
liksom Barnes helt och hållet medelst räkneoperationer, ehuru ock instrument här kunna
begagnas;
Schultz- eller FELLOW-metoden, där räknearbetet väsentligt nedbringas genom
användande av en integrator, vilken föres över en dubbelsidig spantruta och varmed
såväl spantareor upp till resp, vattenlinjer (ett antal för varje krängningsvinkel) som
spantareornas moment med avseende på en axel vinkelrät mot resp, krängda vattenlinjer
uppmätas, varpå stabilitetsmomentens hävarmar för deplacementen till resp, krängda
vattenlinjer uträknas och avsättas som ordinator i förhållande till resp, deplacement
som abskissor, då för de olika krängningsvinklarna kurvor, pantokarener, erhållas och
med vilkas hjälp sedan vanliga statiska stabilitetskurvor kunna upprättas;
Middendorfs metod, varvid i stället en vanlig planimeter användes, och vilken
metod i övrigt baserar sig på uppritandet av deplacementskalor vid de olika kräng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
