Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Skeppsbyggnad, av Nils J. Ljungzell - Framdrivning - Propellrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
880
SKEPPSBYGGNAD.
Propellrar drivas i allmänhet av inuti fartygen belägna maskiner, oftast placerade
ungefär midskepps, ibland akterut. Undantag utgöra utombords- och schaktmotorbåtar,
d. v. s. småfartyg med vertikalaxlig motor ovanför propellern, som drives genom växel
från huvudaxeln. På de flesta större enpropellerfartyg är skrovet under vattnet, såsom
på fig. 1118, utdraget till akterstäven med nedåt ganska skarpa vattenlinjer — därav
benämningen »akterskarp». Stäven grenar sig här i två delar, den förligare, svängda
propellerstäven och den aktre, vertikala roderstäven, nedtill förenade genom en s. k. skädda;
stävkonstruktionen kommer därigenom att bilda en stor öppning eller ram för propellern.
På mindre fartyg med jämförelsevis stora propellrar kan det inträffa, att bladändarna
i nedersta läget komma djupare än kölens underkant. Den i fig. 1119 visade
konstruktionen, med en del av axeln utskjutande i vattnet framför det av särskilda stöd
uppburna propellerlagret samt nedsvängd skädda, är rätt vanlig i dylika fall, speciellt vid
torpedbåtar och en del motorjakter. Konstruktionen har dock flera nackdelar — den
är rätt ömtålig och farthämmande — och bör därför endast väljas, då andra utvägar
äro sämre. På tvåpropéllerf artyg anordnas längre eller kortare axelutbyggnader. Axlarna
kunna då vara helt inbyggda, såsom på fig. 1120, eller först gå genom en kortare
utbyggnad och sedan fortsätta genom vattnet till extra starka »axelbärare» närmast
propellrarna — ett arrangemang närmast analogt med det i fig. 1119 för enpropellerfartyg
visade. Tre eller fyra propellrar med lika många axlar förekomma ibland på
transatlantiska expressångare och snabbgående krigsfartyg. Flera propellrar på en och samma
axel är däremot sällsynt.
En propelleraxel måste lagras väl och förses med tätningsanordningar, så att vattnet
ej kan intränga i fartyget, samt skydd mot frätning genom sjövattnets inverkan. För
tätningen omgives axeln med en hylsa, som på enpropellerfartyg vanligen är anordnad
på sätt fig. 1118 visar, d. v. s. fastsatt dels i propellerstäven, dels i akterpikskottet. Hylsan
innesluter två bärlager för axeln och är vid främre ändan (vid pikskottet) försedd med en
packdosa. Därigenom blir denna inifrån lätt åtkomlig (från tunnelrecessen). Den aktre
av nämnda lagringar bildar det egentliga hylslagret och får uppbära propellerns tyngd
— det axiella propellertrycket åter brukar upptagas av ett närmare huvudmaskinen
placerat tryck- eller buntlager, hopbyggt med maskinen eller vilande på ett kraftigt, med
skrovet förenat fundament. Axelns skyddande mot frätning går ut på att hindra
sjövattnet att komma i beröring med densamma. För detta ändamål användas dels fodrade
axlar med vattensmorda trä- eller gummilager, dels ofodrade axlar med oljesmorda
vit-metallager. I förra fallet utgöres frätskyddet av ett nietallfoder, som krympes på axeln
(antytt på reservaxeln i fig. 1118). Hylslagret är då ofta infodrat med pockenholts, ett
träslag, som nötes föga, samtidigt som det på grund av naturlig fetthalt är fördelaktigt
i friktionshänseende och icke heller angriper axelns metallfoder. Med gummi infodrade
hylslager, en anordning som på senare år försökts i Amerika, uppgivas erbjuda fördelar
särskilt vid flod- och insjöfartyg, där sand lätt riskeras inkomma i hylslagret. Vid
ofodrade propelleraxlar måste sjövattnet hindras från att intränga i hylsan. En
tätnings-anordning anbringas därför mellan hylsans akterända och propellernavet, och hylsan
f ylles med olja, vilken dels tjänar som rostskydd, dels till smörj ning av lagren, som vid
grövre axlar lämpligen infordras med vitmetall. En framförallt på svenska fartyg
åtskilligt använd tätningsanordning är Cederwalls skyddsbox, uppfunnen på 1880-talet och
sedermera kompletterad med detaljförbättringar.
De för propellrarnas drift använda maskinerna kunna indelas i följande två
huvudgrupper:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
