Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Luftfart, av Tord Ångström - Systemet tyngre än luft (aerodyner) - Autogiron - Den motortekniska utvecklingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYSTEMET TYNGRE ÄN LUFT (AERODYNER). DEN MOTORTEKNISKA UTVECKLINGEN. 1199
att slipströmmen från den dragande propellern kastas upp mot vingsystemet, varigenom
detta försättes i rotation.
Handhavandet av denna flygmaskinstyp avviker i princip föga från vad som gäller
för vanliga flygplanstyper. Sedan motorn är igångsatt och det roterande bladsystemet
erhållit tillräcklig rotationshastighet, lättar flygmaskinen efter en kort start som ett
vanligt flygplan. I luften styres maskinen med sedvanlig styranordning, som användes
precis som på vanligt sätt.
Maskinen synes besitta en mycket hög grad av automatisk stabilitet, intar snabbt
den rätta lutningen i vändningar och kan vid alla i praktiken förekommande fall icke
överstegras. Begränsningen »i praktiken förekommande fall» göres endast på grund av
att den matematiska behandlingen av autogiron i England givit vid handen, att
maskinen skulle besitta ett bestämt maximalt upptryck, och således även en viss bestämd
minimihastighet, vid vilken den kan sägas bliva stegrad. De i verkligheten utförda
proven med dessa maskiner antyda, att denna stegringshastighet, om den
överhuvudtaget existerar, ligger mycket lägre än vad beräkningarna giva vid handen.
Det är möjligt att med autogiron utföra en vertikal landning i en motvind om
c:a 8 km/tim. Maskinen är under en dylik landning fullständigt styrbar, och
dess vertikala hastighet är tillräckligt liten för att landningsstället skall kunna
upptaga stöten.
Normala landningar utföras i huvudsaklig överensstämmelse med landningar med
flygplan. Gasen dras ifrån, styrspaken föres framåt, maskinen glider ned och kan tagas
upp i närheten av marken på vanligt sätt. Vilken som helst annan nedstigningsvinkel
mellan en normal glidvinkel och nästan vertikal nedstigning kan erhållas genom
användning av höj drodren. Mycket branta dykningar kunna även utföras.
Maskinen lämpar sig icke för konstflygning, och det är givetvis svårt att föreställa
sig en autogiro utföra looping, men för all vanlig flygning är autogiron lättare att
handhava än ett flygplan.
Autogiron utgör sannolikt icke mer än början till en ny flygmaskinstyp. Den
avviker uppenbarligen i hög grad från det vanliga flygplanet, och man måste ge den tid
att utveckla sig efter sin egenart. Autogiron måste emellertid redan anses hava lämnat
experimentstadiet. Den är praktiskt användbar och har intill 1930 utfört flygningar
om inalles mer än 10 000 km.
Det är av utomordentlig vikt att autogiron givit praktiskt bevis för att den
flygtekniska utvecklingen i och med flygplanet ingalunda får anses på något sätt vara
avslutad. Det återstår ännu ett vidsträckt arbetsfält för uppfinnare och konstruktörer.
Framtiden skall säkerligen se tillkomsten av många nya arter av det maskinella
fågelsläktet, anpassade för olika ändamål.
Den motortekniska utvecklingen.
Allmänt. Utvecklingen på flygområdet har hittills varit och kommer sannolikt
även att i väsentlig grad förbli en funktion av motortekniken. Det är icke möjligt avgöra
på vilket av dessa båda områden som utvecklingen varit störst. Den måste i viss mån
sägas hava varit likartad: på intet av dessa områden har det sedan Wrights dagar varit
fråga om några mera radikala uppfinningar. Framstegen hava huvudsakligen vunnits
tack vare ett träget vetenskapligt och ingenjörsmässigt arbete, vars huvudsyften kunna
sammanfattas med: säkerhet och ekonomi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
